Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Magneter - Kompassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
990
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
»På himmelen finnes en stjärna, som styr sjömännens väg över haven, nordstjärnan
är hennes namn. Alla andra stjärnor röra sig, skifta ort och vrida sig runt, men denna
enda rör sig ej. En sten, som är mörk och ful, mot vilken järnet gärna häftar fast,
förvandlar vid beröring en nål så, att om den fritt får röra sig, dess spets kommer att peka
mot denna stjärna. Aldrig behöver människan tvivla därpå och aldrig taga fel. När
havet är mörkt och hotande, när molnen betäcka måne och stjärnor, så tager sjömannen
sin tillflykt till nålen, mot nordstjärnan pekar dess spets.»
Måhända var det under de för Västerlandet i så många andra avseenden
befruktande korstågen, som kännedomen om kompassen genom araberna överfördes från
österlandet till Västerlandet, ty hos araberna var kompassen vid denna tid säkerligen
bekant, om man också saknar någon litteratur om den före år 1282. Detta år skrev
emellertid araben Bailak el Qabaqaqi sin »Köpmännens källa till stenars igenkännande» och
där beskrives, hur sjömännen, som färdas från Syriska havet, under molnhölj da nätter
taga en kruka med vatten och däri lägga ett litet träkors och på detta träkors placera en
magnetsten, stor som människans tumme. Denna
magnetstens bägge ändar peka därvid mot norr och söder.
Själv har Bailak använt en sådan kompass på en resa
från Tripolis till Alexandria. Han omnämner även, att
sjömännen på Indiska oceanen icke använda ett träkors
för att bära upp magnetstenen, utan att de ha en av
järn förfärdigad ihålig fisk, vars huvud pekar antingen
mot norr eller mot söder.
Det förefaller således, som om indierna varit långt
mer försigkomna än araberna i magneters förfärdigande
och utnyttjande, och därmed kan bryggan anses slagen mellan Västerlandet och Kina;
från Kina har kännedomen om kompassen troligen spritt sig mer och mer västerut,
över Indien och Arabien till Europa.
Den norske astronomen Ch. Hansteen (1784—1873) har sökt att ge de gamla
vikingarna äran av kompassens uppfinnande, men de skäl han angivit ha icke kunnat stå
sig inför en strängare kritik. Förnekas bör dock icke att vikingarnas djärva färder till
Gardarsholm (Island) och Vinland (Nordamerika) knappast kunna tänkas utförda
utan kompassen som ledsagare, men något bevis för att de känt till kompassen existerar
icke, och än mindre finnes något bevis för att vikingarna själva skulle ha uppfunnit den.
Lika tvivelaktig är neapolitanarnas stolthet över Flavio Gioja, denne i Amalti
födde navigatör, vars staty nu står rest på börsplatsen i Neapel till ära för honom i
egenskap av kompassens förmente upphovsman. Gioja skulle ha uppfunnit kompassen år
1302 eller 1303, men eftersom man vet, att kompassen långt tidigare varit i bruk i
Europa, kan Giojas uppfinning inte gärna anses epokgörande annat än möjligen för den
neapolitanska flottan, och även detta har dragits i tvivelsmål, sedan man kritiskt
granskat den litteratur, varur Flaviolegenden härrör.
Peregrinus’ epistel. Den betydelse, som magnetnålen så småningom fick för den
europeiska sjöfarten, gjorde, att tillverkningen av kompasser blev en icke obetydlig
förvärvskälla och att kompasskonstruktörerna mer och mer gjorde sig förtrogna med
kompassnålens egenskaper.
Den äldsta västerländska beskrivning av kompassen, som finnes bevarad, är från
år 1269 och författad i brevform av fransmannen Petrus de Maricourt, vanligen be-
Fig. 873. Primitiv kompass av
en magnetsten på en flotte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
