Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Magneter - Kompassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
992
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
fig. 874, delfig. 5); den ända, som därvid pekar mot norr, kallas magnetens nordända,
och den andra ändan kallas dess sydända. I yttre avseende förefalla dessa ändar såsom
fullkomligt lika, men genom att märka dem olika med färg eller dylikt kan man lätt
konstatera det märkliga fenomen, som utgör Peregrinus’ viktigaste upptäckt.
Tager man nämligen tvenne magnetstenar med tydligt utmärkta nord- och sydändar
och låter den ena vara fritt rörlig samt närmar den andras nordända till den förra
magnetens sydända, så kommer denna att dragas till den senare
magneten. Men närmar man den senares nordända till den
förras nordända, så stötes denna bort. Motsvarande
förhållanden göra sig gällande, om man tager den andras sydända och
närmar till den rörliga magneten; dennas sydända kommer
då att stötas bort, under det att dess nordända drives när-
mare. Som regel gäller således: att lika benämnda poler (två sydändar eller två
nordändar) röra sig i riktning bort ifrån varandra, under det att olika benämnda poler
(en syd- och en nordända) röra sig i riktning mot varandra. Vanligen använder man
härvid ett av Aristoteles i mekaniken infört uttryckssätt för rörelseriktningens
karakterisering, så att man säger, att oliknämniga poler attrahera varandra,
medan liknämniga poler repellera varandra.
Ett annat viktigt fenomen, som Peregrinus omnämner, är, att om man bryter av en
magnetnål i två stycken, så komma icke magnetstyckena att få var sitt slag av dessa
båda magnetiska egenskaper, utan varje del blir en ny magnet, ägande polaritet, d. v. s.
olika egenskaper i vardera ändan, den ena utgörande en nordända och den andra en
sydända. Hur mycket man än styckar sönder en
magnet, företer den alltid samma polaritet,
alltid äger varje litet stycke både en n o r
d-och en sydända.
Slutligen var för Peregrinus bekant det fenomen Platon
omnämnt, att ett stycke järn i närheten av en magnetsten självt
förhåller sig som en magnet. En nål, som med ena ändan häftar fast
vid en magnet, kan i den andra ändan i sin tur bära upp en ny nål
och denna i sin tur en ny o. s. v., beroende på den ursprungliga
magnetens beskaffenhet (fig. 876), så att man häri kan se ett mått
på en magnets styrka. I samma ögonblick magneten av-
lägsnas från den första nålen, upphör denna och alla de övriga att vara magneter,
så att de alla falla isär.
Fig;. 875. En med
järnfil-spån beströdd magnetstav.
I fig. 877 finnes detta fenomen illustrerat på ett nutida, mera frappant sätt. En
av ett stativ uppburen smidesjärnsbult A, vilken icke är i någon mån magnetisk, placeras
i närheten av en likaledes av ett stativ uppburen, kraftig, stavformig magnet, vars poler
N (nordpol) och S (sydpol) äro markerade. Det visar sig, att järnstången därvid förhåller
sig som en magnet, med nordändan n vettande mot magnetens sydända och med
syd-ändan s i den andra ändan. Vid en av järnstångens ändar, exempelvis sydändan,
kunna små lätta järnnålar hängas i kedja efter varandra. Skulle man, utan att i övrigt
ändra anordningen mellan magneten och järnstången, sätta in en tjock skiva av annat
material än järn, kobolt och nickel, exempelvis av glas, trä eller koppar, så förändras
fenomenet ej i någon mån. Så snart magneten däremot flyttas tillräckligt långt bort
från järnstången, upphör denna att vara en magnet, och järnnålarna falla till marken.
Detta av Peregrinus mera ofullständigt beskrivna fenomen kallas magnetisk influens.
Fig. 876. En järnstav
under influens av en
från densamma
avlägsnad magnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
