Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Magneter - Kompassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNETER. KOMPASSEN.
993
Man säger, att järnstången genom influens blivit en magnet. I olikhet häremot har en
verklig magnet, även om den flyttas, så att den blir fullkomligt allena, kvar sina
magnetiska egenskaper och kallas fördenskull en permanent magnet.
I sin epistels senare del giver Peregrinus en fullständig beskrivning av kompassens
konstruktion. Först angiver han en metod, som i stort sett överensstämmer med Bailaks
här tidigare omnämnda beskrivning. Peregrinus föreslår nämligen, att en magnetsten
skall inneslutas i ett tätt slutande träfodral, som får flyta på ytan av vattnet i en
skål. I ett avseende betyder hans metod dock ett väsentligt framsteg framför
arabernas: kompassen förses med ett vridbart sikte, en diopterlinjal, vars ställning kan
avläsas på en graderad cirkelskala.
Förutom denna äldsta kompasstyp beskriver Peregrinus en annan, mera
överensstämmande med vår tids kompass. Ett cylindriskt mässingskärl förses med ett glaslock,
och i lockets och bottnens mittpunkter
lagras de båda till spetsar utformade
ändarna av en rund stav av mässing eller
silver, vilken dessutom försetts med tvenne
tvärgående hål, ställda över varandra och
med borrhålens riktningar inbördes
vinkel-räta. I övre borrhålet instickes en
mässings-eller silvernål, vilken får tjänstgöra som
visare i förhållande till en på locket anbragt
cirkelskala. I det undre borrhålet instickes en järntråd, som tjänstgör som
kompassnål och därför tid efter annan måste magnetiseras med en magnetsten, ty
järnet förlorar snart sina magnetiska egenskaper. Först sedermera upptäckte man,
att härdat stål har beständigare magnetiska egenskaper.
Fig. 877. Magnetisk influens vid kontakt
mellan en magnet och små järnstycken.
Nutida kompassformcr. Så småningom blev konstruktionen av kompassen i hög
grad förbättrad i Västerlandet, och snart nog kom man fram till den form, som än i dag
användes. Av gott härdat stål göres en nål av den form, som fig. 878 visar; nu för tiden
anlöpes den ena hälften av nålen, så att den genom sin blå färg skiljer sig från den
andra hälften. Tidigare former gjordes icke fullt symmetriska, utan de ägde i ena
ändan en pilspets, vilken för övrigt ofta utformades till en fransk lilja. Nålen är på
mitten genomborrad, och hålet täckes av en ini välvd liten hattformad lageranordning
av metall eller hård sten (agat, rubin el. dyl.), så att nålen kan hängas upp på en
spetsig, vertikalt ställd nål och därigenom bli fritt rörlig omkring denna nål som axel. Nålen
är genom denna anordning icke tvungen att i sin rörelse alltid stå vågrätt och
således endast vara vridbar kring den vertikala axeln, utan den kan även vippa upp och
ned något. Om nålen emellertid göres så, att dess bägge hälfter jämnt väga upp
varandra, och om den lilla hattens välvning är jämn (sfärisk eller konisk), så kommer nålen
att ständigt stå vågrätt.
När kompassnålen på detta sätt är färdigformad, magnetiseras den genom
strykningar med en magnetsten eller en konstgjord magnet på så sätt, att den med pil eller
anlöpning försedda ändan blir en nordända, d. v. s. så att den efter upphängningen med
denna ända pekar mot norr och således med den andra mot söder. Dessa strykningar
kunna göras på olika sätt, och vi skola längre fram återkomma till hur de på
fördelaktigaste sätt skola utföras. Om nålen efter magnetiseringen hänges upp på sin spets, så
står den icke längre vågrätt; den har liksom blivit tyngre i nordändan, och man får
63—250164. Uppfinningarnas bok. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
