Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Magneter - Jorden som magnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNETER. JORDEN SOM MAGNET.
997
Sedan långt tillbaka i tiden ha kineserna använt sig av kompassen för att
bestämma läget av sina mera betydelsefulla byggnader i förhållande till väderstrecken. Bland
annat ha Pekings murar, vilka bildat en rektangel med sidorna parvis i nord-sydlig och
öst-västlig riktning, säkerligen inriktats efter kompassen, ty de ligga icke exakt i dessa
två riktningar utan förete en avvikelse av två och en halv grader. I början på 1400-talet,
då dessa murar, efter allt att döma, uppfördes, torde således missvisningen i Peking varit
exakt densamma, som den var år 1755, då pater Amiot, först bland européer, uppmätte
den till 2.°s. Sedermera har den däremot något förändrats. År 1831 var missvisningen
l.°8, och efter bestämningar gjorda 1917 är den 4°.
Den förste europé, som uttryckligen påpekar deklinationen, var den bekante
genue-saren Kristofer Columbus (1451—1506). På sin första färd mot Amerika gjorde han
jämförelser mellan kompassen och sina astronomiska observationer och upptäckte då,
200 sjömil väster om Azorerna, att kompassnålen avvek grader västligt om
nord-sy dlinjen.
Av litteraturen att döma dröjde det dock länge, innan missvisningens faktum blev
erkänt. Det första tryckta arbete, vari deklinationen omnämnes, torde vara Francisco
Falero’s i Sevilla 1535 tryckta Trattado del Esphera y del arte del marear, en handbok
i astronomi och navigation. I en annan lärobok i navigation från 1545, skriven av
spanjoren Pedro de Medina, förnekas deklinationens existens uttryckligen, medan återigen
en av den beryktade Martin Cortez författad handbok, publicerad i Sevilla 1556,
omnämner deklinationen som ett fastslaget faktum och angiver regler för hur den noggrant
skall uppmätas.
En tysk vid namn Georg Hartmann (1489—1564) hade redan 1536 observerat, att
deklinationen i Nürnberg var något mer än 10°. Hartmann, som var en allmänt
intresserad och vittberest man, sysselsatte sig bl. a. med att förfärdiga en hel del astronomiska
och nautiska instrument. I ett brev till hertig Albert av Preussen, daterat den 4 mars
1544, ehuru först offentliggjort 1831, omnämner Hartmann, att deklinationen är 10° i
Nürnberg, men att den i andra länder ej är mer än 6°; i Rom hade han uppmätt
deklinationen till att vara just detta senare belopp.
Inklinationen upptäckes. I sitt brev till Albert av Preussen meddelar Hartmann
en annan betydelsefull upptäckt:
»Bland annat har jag också funnit, att magnetnålen icke blott avlägsnar sig från
meridianen 9° åt öster, såsom jag redan nämnt, utan den lutar också nedåt.»
Hartmann beskriver därpå ett experiment, enligt vilket kompassnålen skulle visat
en lutning av 9°. Undersökningen, vilken som nämnt icke blev publicerad förrän 1831,
är icke särdeles tillförlitlig och kom sedan att överglänsas av de iakttagelser, som
engelsmannen Robert Norman 1580 publicerade under titeln The new attractive (Den nya
attraktionen).
Norman var en sjöman, som slagit sig på tillverkning av kompasser, och tack vare den
noggrannhet, med vilken han tillverkade sina instrument, upptäckte han snart nog
magne-tiseringens inverkan på nålens balansering. Det visar sig, att en nål, som
före magnetiseringen noga utbalanserats på sitt
spetslager, efter magnetiseringen får en tydlig lutning.
Till en början tänkte Norman sig, att magnetiseringen förändrade nålens tyngd, men
en vägning av nålen före och efter magnetiseringen visade honom till hans stora
förvåning, att magnetiseringen icke i ringaste mån ökade tyngden, ett faktum som för övrigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
