Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Magneter - Jorden som magnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNETER. JORDEN SOM MAGNET.
999
skall det visa sig, att instrumentet kan bringas ur det ena läget till det andra genom
en vridning, som exakt uppgår till ett kvarts varv.
Den minsta lutning, som inklinationsnålen antager, svarar mot att stativet A har
sådan ställning, att gradskivan M är inställd i samma riktning som den vanliga
kompassnålen. Motsvarande lutningsvinkel kallas för inklinationsvinkel eller korteligen
inklina-tion. Norman uppmätte denna i London 1576 och fann den vara 71° 50’.
Spekulationer över orsaken till konipassnålens inställning. Medeltidens
naturvetenskapliga forskning var, som vi tidigare sett, i många avseenden präglad av ockultism
(jfr sid. 25). Föreställningen om hemliga dragningskrafter, som från himlakropparna
verka på människans organism, genomsyrade bland annat astrologien, och för mången
låg det nära till hands att med hjälp av sådana ockulta krafter även »förklara», varför
kompassens nål automatiskt inställer sig så, att den av sjöfarande kan användas till
vägledning med samma tillförlitlighet som Polstjärnan. Ja, det låg ju rentav för detta
slags tänkande snubblande nära till hands att i själva Polstjärnan se orsaken till
kompassnålens inställning.
En liknande åsikt hyllar exempelvis Peregrinus, medan andra i peripatetisk anda
förmena, att magnetstenen pekar mot det berg, varifrån den leder sitt ursprung, på samma
sätt som tyngden är en följd av materians tendens att uppsöka »sin ort» (jfr sid. 310).
Gentemot dessa åsikter framhåller Peregrinus, att de motsägas av det faktum, att
magnetstenen överallt på jorden inställer sig efter himlens väderstreck och ej efter någon
jordisk ort. Peregrinus föreslår ett experiment som prövning av sin egen åsikt. Man
skall förfärdiga en kulformig magnetsten och liksom i hans kompass (se sid. 993) lagra
denna mellan två spetsar, så att magnetkulan kan rotera som stjärnhimlen. Gör man detta,
så skall man få se, hur magnetstenen följer himmelens vridningsrörelse, och skulle man
icke lyckas iakttaga detta, »så är misslyckandet snarare att tillskriva en bristande
skicklighet i utförandet än naturens fel».
Columbus ansåg, att Polstjärnan »drager till sig» magnetnålen, och Paracelsüs
(se sid. 186) ansåg, att det är mot en bestämd punkt i Stora Björnens stjärnbild, som
magnetnålen dragés. Vår landsman Olaus Magnus återgiver en ursprungligen av den
berömde läkaren Girolamo Fracastoro (1483—1553) uppställd hypotes om ett
hyperboreiskt magnetberg. Olaus Magnus berättar nämligen (1555) som ett
ovedersägligt faktum, att långt i norr finnes ett berg av järn, så magnetiskt att om ett med
järnspik hopfogat skepp kommer i dess närhet, så slitas spikarna ut ur fartygets
bräder, så att det faller isär.
Även Robert Norman sysselsatte sig med denna fråga, som genom hans upptäckt
av inklinationen kommit i ett nytt läge, men lyckades icke giva annan förklaring än den
ganska skolastiskt formulerade: att »Gud har åt denna sten förlänat den egenskapen
och kraften att, fullständigt av sig själv, peka mot en viss punkt på grund av sin egen
natur och böjelse och icke underkastad någon annan tilldragelse i Himlen eller på
Jorden utan fritt genom sin egen förmåga given av Skaparens mäktiga hand, och
genom samma förmåga vrider den sig kring sin egen medelpunkt».
Gilberts jordmaguetiska hypotes. Det skulle icke gå många år efter Normans
upptäckt, förrän denna betydelsefulla fråga i ett slag ställdes i en helt annan, mera
vetenskaplig belysning, samtidigt med att grunden lades till en verkligt vetenskaplig
behandling av de magnetiska fenomenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
