Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Magneter - Jorden som magnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1000
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Fig. 883. William Gilbert.
År 1600 utgav drottning Elisabets av England livmedikus William Gilbert (1540
—1603) det stora arbete De Magnete, Magneticisque Corporis et de Magno Magnete
Tellure (Om magneter, magnetiserade kroppar och om den stora magneten jorden), som
vid sidan om Simon Stevins fjorton år tidigare utgivna »Beghinselen der Weeghconst»
(se sid. 316) betecknar en epok i den europeiska vetenskapens historia. Den medeltida
skolastiken och ockultismen få här vika för den nya anda, vars föregångsman Lionardo
da Vinci varit och vars vältalige tolk Francis Bacon (1561—1626) sedan blev i sitt 1620
utgivna berömda verk Novum organum
scientiarum, vari han efter Gilberts
föredöme starkt påpekar
nödvändigheten av att ersätta lösa spekulationer
med direkt iakttagelse av naturen.
Redan 1546 hade den store
kartografen och matematikern, belgaren
Gerardus Mercator (1512—1594)
framkastat den tanken, att
kompassens automatiska inställning beror på
att jorden själv är en stor
magnet. Samma åsikt hade även
Gilbert, och han företog sig att
grundligt undersöka saken.
Förutom noggrant tillverkade och
graderade inklinatorier och
deklinato-rier (kompasser) använde han en i
rummet fritt rörlig magnetnål. Denna
senare erhöll han på samma sätt som
kineserna långt före honom genom
att vid mitten av en magnetnål fästa
en fin tråd, i vilken nålen fick hänga.
Med denna lilla nål undersökte han
magneternas och de magnetiserade
kropparnas egenskaper icke blott som Peregrinus på kropparnas egen yta utan i
rummet utanför de magnetiska kropparna.
Härigenom lade Gilbert grunden till studiet av vad som numera kallas det
magnetiska fältet. Själv kallade han detta utanför magneten belägna rum,
vari magnetnålen visar tendens att inställa sig på ett fullt bestämt sätt, för magnetens
verkningsområde (Orbis Virtutis, se fig. 884). Visserligen var Gilberts
uppfattning av verkningsområdet rätt dunkel, men han hade fullt klart för sig, vad
vi genom att utbyta »magnetens verkningsområde» mot »magnetfältet» kunna med
modernt språkbruk formulera sålunda:
Varje magnetisk kropp är omgiven av ett magnetfält, d. v. s.
av ett rum, inom vars olika punkter en fritt rörlig magnetnål
inställer sig i en fullt bestämd riktning. Kompassnålens
automatiska inställning i olika orter på jorden är
ingenting annat än ett speciellt fall av detta fenomen,
härrörande från att jorden är en stor magnet, omgiven av ett
bestämt magnetfält.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
