Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Magneter - Äldre teorier för de magnetiska fenomenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNETER. ÄLDRE TEORIER.
1015
grundläggande betydelse för hans fortsatta undersökningar. Coulomb upphängde
nämligen olika magnetnålar i en fin tråd, och sedan han med en lätt knuff avlägsnat
nålen ur dess jämviktsläge, observerade han hur hastigt den pendlade fram och
tillbaka under det jordmagnetiska fältets inflytande. En dylik magnetisk pendel har
en av det vridande kraftmomentet och nålens massfördelning fullt bestämd
sväng-ningstid, precis som varje annan under inverkan av krafter (s. k. direktionskrafter
se sid. 486) svängande kropp. Denna svängningstid (se sid. 488) är omvänt
proportionell mot kvadratroten ur den vridande kraften, så att, om man i stället för
svängningstid t inför svängningstalet n — d. v. s. antalet svängningar per sekund,
man kan säga, att
kvadraten på svängningstalet hos en magnetisk eller
annat slags pendel är direkt proportionell mot de
vridande krafternas storlek.
Eig. 893 illustrerar denna Coulombs svängning smetod för kraftmätning; två
magnetnålars svängningar tänkas registrerade på ett sätt analogt med fig. 432 sid. 529. Den
nedre nålen är utsatt för en 4 ggr så stor kraft som den övre, och dess svängningar komma
med ett tidsmellanrum T, som blott är hälften av den tid det för den övre nålen tager att
fullborda en svängning fram och åter.
Coulombs lag. Coulomb insåg, att man med denna svängningsmetod icke blott kan
jämföra olika kompassnålar, utan en och samma kompassnål kan man
låta svänga i olika magnetfält och dymedelst jämföra deras
intensitet. I en avhandling, som Coulomb föreläde franska vetenskapsakademien
1785, beskriver han de epokgörande försök han utfört i anslutning till denna grundtanke.
Med hjälp av Æpinus’ dubbelstrykningsmetod förfärdigade han en kraftig magnetstav
25 tum (67.68 cm) lång och 1.5 linje (0.3 3 cm) tjock. Dennas magnetfält undersökte han
med en liten i en kokongtråd upphängd 3 tum (8.12 cm) lång kompassnål. Genom att
låta kompassnålen svänga på olika avstånd från magnetstavens ena ända och genom att
taga vederbörlig hänsyn till eventuellt inflytande från magnetstavens andra ända kunde
han konstatera, att
intensiteten hos magnetfältet omkring den enaändan
av en lång magnetstav avtager omvänt som kvadraten på
avståndet från denna magnetända.
I följande protokoll sammanfattar Coulomb ett av dessa experiment, vid vilka
kompassnålen befinner sig i jämnhöjd med den ena ändan av den lodrätt uppsatta
mag-netstaven:
Försök 1. Den fria nålen svänger enbart under inverkan av jordmagnetism 15 svängningar på 60 sek.
Försök 2. Magnetstaven uppställd 4 tum från nålens mitt...41 t » 60 >
Försök 3. > > 8 > > > * .........24 > > 60 »
Försök 4. > > 16 > > > » .........17 > >60»
Eftersom den verkande kraften är proportionell mot kvadraten på svängningstalet,
mätes det jordmagnetiska fältets styrka av 152 = 225. Den från staven härrörande
kraften mätes därför icke av det observerade svängningstalets kvadrat, utan man måste
draga ifrån den del, 152, som härrör från jordens magnetiska verkan. Magnetstavens
•enbara verkan blir då enligt följande av Coulomb uppställda schema:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
