Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrostatiska företeelser - Ljusfenomen och mekaniska verkningar av elektriskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1024
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
elektriserades med hjälp av gnidet glas, det andra fick därpå hålla i en metalltråd,
som det första barnet även höll i.
Gray höll vid ett tillfälle ett laddat glasrör över ett till brädden fyllt glas med vatten,
varvid vattnet höjde sig till ett »berg», som, när en gnista sprang över, föll samman under
livlig vågbildning. En annan viktig iakttagelse, som Gray gjorde, var, att en ihålig kork
elektriseras lika bra som en solid, så att själva massan ej är utslagsgivande för fenomenets
intensitet utan endast själva begränsningsytan.
Dufays två elektriska principer. Nästa stora framsteg gjordes tack vare den
franske konungens trädgårdsintendent, Charles Franqois de Cisterna y du Fay,
vanligen kallad Dufay. År 1733 började han en serie undersökningar i anslutning
till Gray’s försök, vilka på honom gjort stort intryck. Tillsammans med den franske
kronprinsens lärare, abbé Jean-Antoine Nollet (1700—1770), upprepade han försöket
med att elektrisera människor. Han lät hänga upp sig själv i silkesrep och lyckades
draga ut en kraftig gnista, vilken åtföljdes av en stickande och brännande känsla. Han
fann vidare, att en fuktig tråd överförde den elektriska egenskapen på 1 256 fots
avstånd.
Dufay gjorde bl. a. en anordning, som i viss mån varit förelöpare till ett av de
förnämsta elektriska mätinstrumenten, över en järntråd hängde han på olika ställen trådar
av silke, bomull, ylle och linne. När en gniden glasstav närmades till järntråden, skilde
sig trådarnas ändar åt, linets mest, bomullens därnäst och yllets minst.
Före Dufay hade en mängd elektriska fenomen företett en obegriplig nyckfullhet;
än stöttes laddade kroppar bort ifrån varandra, än drogos de mot varandra, och stundom
såg det ut, som om samma försöksbetingelser ledde till motsatta resultat. Dufay lyckades
emellertid upptäcka två förklaringsgrunder eller principer, med vilkas ledning man kunde
få reda och följdriktighet i de flesta fenomenen. Man kan på följande sätt sammanfatta
Dufays båda elektriska principer:
l:o. Varje oelektriskt föremål dragés in mot varje
elektrisk kropp, men när det kommit i beröring med den
elektriska kroppen, övergår det elektriska ämnet till
detsamma, så att det själv får samma elektriska egenskaper och
åter stötes bort.
2:o. Det finns två slags elektriska ämnen,
glaselektrici-t et och hartselektricitet, och två kroppar med lika benämnda
egenskaper stötas bort ifrån varandra, medan två kroppar
med olika benämnda egenskaper dragas emot varandra.
Den senare principen utgör en fullständig analogi till den sats, som gäller om olika
och lika benämnda magnetpoler, men den första principen äger däremot icke någon
full motsvarighet inom de magnetiska fenomenen. Om den senare principen skriver
Dufay 1733 själv följande:
»Slumpen har fört i min väg en annan princip, mera universell och betydelsefull
än den föregående, och som kastar nytt ljus över de elektriska fenomenen. Principen
innebär, att det finnes två skilda slags elektricitet mycket olika varandra; den ena av
dem kallar jag glaselektricitet och den andra hartselektricitet. Den förra erhålles av
glas, bergkristall, ädelstenar, nöthår, ull och många andra kroppar. Den andra fås av
bärnsten, kopal, gummilacka, silke, tråd, papper och en mängd andra ämnen. Det
kännetecknande för dessa två elektriciteter är, att de repellera sig själva men attrahera
var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
