Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrostatiska företeelser - Ljusfenomen och mekaniska verkningar av elektriskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1030
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
och en av dem hade erhållit en högre grad av elektricitet, än jag tidigare sett: de voro
uppblåsta så mycket, att var och en fullständigt återgav benets form.»
Symmer kunde också konstatera, att de vita strumporna blivit positivt elektriserade
och de svarta negativt. När de båda svarta eller de båda vita strumporna höllos
nedhängande i var sin ända, stöttes de med så stor kraft bort ifrån varandra, att de hängde
snett, bildande 30 å 35 graders vinkel med varandra. Om däremot en vit och en svart
strumpa fördes i närheten av varandra, började de redan vid 2.5 å 2 fots avstånd att
sträcka sig mot varandra för att på närmare avstånd med stor kraft rusa samman.
Symmers experiment utgör i själva verket en god bekräftelse på att två kroppar,
som gnidas mot varandra, erhålla motsatta laddningar. Symmer förbluffades emellertid
mest av strumpornas olika färg och trodde sig ha spårat upp ett samband mellan ljus och
elektricitet. Emellertid gjordes han uppmärksam på att redan Dufay 1733 undersökt
i vad mån kroppars färg ha inflytande på deras elektriska egenskaper och att Dufay
kommit till det resultatet, att färgen endast skenbart spelar en roll. Genom
undersökningar med olikfärgade sidenband hade Dufay nämligen påvisat, att det var färgämnets
elektriska egenskaper, som avgjorde bandens olikhet, men icke färgens art som sådan.
I sin fjärde avhandling övergav Symmer därför frågan om färgen och lade i stället
vikten vid att genom experiment bevisa, att positiv och negativ elektricitet äro
väsensskilda och icke tunna uppfattas som överskott eller brist av ett och samma elektriska
ämne. Även i denna punkt var Symmer förekommen av Dufay, och man hade gjort
honom uppmärksam på att Dufay påvisat den olikhet i attraktions- och repulsionshänseende,
som förefinnes mellan motsatta elektriciteter. Symmer sökte emellertid finna en ännu
mera påtaglig experimentell olikhet mellan motsatta elektriciteter. Några teoretiska
spekulationer ville han dock icke inlåta sig på, om han också var medveten om att den
teoretiska behandlingen av de elektriska fenomenen måste utfalla olika, beroende på
om man utgår från ett enda eller från två elektriska ämnen. »Jag ämnar icke här giva
en elektricitetsteori», skriver han i denna sin fjärde avhandling, »det är denna
avhandlings uppgift att framställa skälen för min åsikt endast i så måtto som den vilar på
iakttagelser och experiment.»
Inför Franklin, som vid denna tid vistades i England, fick Symmer tillfälle framlägga
de experimentella rön, som syntes tala för två olika elektriska ämnen. Det viktigaste av
dessa experiment bestod däri, att en gnista fick slå hål i ett tunt pappershäfte. Symmer
ansåg sig kunna konstatera, att hålens kanter i häftets ena hälft böjde åt motsatt håll
mot i den andra hälften; mittbladets hål hade kanterna delvis böjda åt motsatta håll.
Härav ansåg Symmer sig kunna påstå, att två olika slags elektriska ämnen vid
genomslaget tränga genom papperen åt motsatta håll, varvid de mötas just vid mittpapperet.
Elektriska figurer. Symmers försök med hålslagning i ett pappershäfte torde icke
ha gjort något större intryck på Franklin eller dennes samtid. Men vid dessa försök hade
Symmer även i det lilla häftet lagt in dels ett med bladguld förgyllt papper och dels två
tunna stanniolblad för att visa, att i dem dubbla märken uppstå, tydande på att de bägge
elektriciteterna sökt sig var sin väg. Härvid observerade han även fläckar på
metallytorna i form av svarta eller blå cirklar. Dylika genom urladdning uppkomna fläckar,
s. k. elektriska bilder, säger sig Franklin i ett av sina brev från 1751 ha iakttagit
vid en gnistas överslag mot silver och järn. Den engelske kemisten J. Priestley
studerade dessa fläckar ingående, och 1766 beskrev han de efter honom uppkallade
färgade ringar, som uppstå, när en blank metall träffas av en kraftig gnista. År 1777 iakttog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
