Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrostatiska företeelser - Kondensatorn, elektrometern och mätflaskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROSTATISKA FÖRETEELSER. MÄTINSTRUMENT.
1033
varvid, han ersatte människokedjan med järntrådar eller vattenmassor. Längs med
Westminsterbron i London spände han en järntråd, och med vattnet till hjälp bildade
han en sluten kedja, genom vilken två på var sin sida om floden ställda personer erhöllo
en stöt. Watson upprepade försöket år 1747 och utförde det då i ännu större skala
med en 12 276 fot lång järntråd. Watson sökte därvid, liksom året förut Lemonnier i
Paris, bestämma elektricitetens fortplantning shastighet ur den tid, som förflöt mellan de
stötar, som två från varandra avlägsna personer erhöllo, men han kom ej till något
resultat; stöten tycktes drabba dem båda i samma ögonblick.
Watson undersökte, om olika ämnens ledande egenskaper hade något inflytande;
han utbytte vattnet i flaskan mot kvicksilver, men det visade sig, att
kvicksilver gav precis samma resultat som
vatten. Han iakttog däremot, att stötens intensitet
berodde på, om den hand, som omslöt flaskan, berörde
denna på en stor yta eller en liten; ju större
berörings-ytan var, desto kraftigare blev stöten.
Watsons gode vän läkaren J. Bevis (1695—1771) gav
honom då det goda uppslaget att så att säga förstora
beröringsytan genom att utvändigt bekläda flaskan med
ett ledande material. Det visade sig också mycket riktigt,
att när flaskan utvändigt bekläddes med stanniol, blev
stöten betydligt kraftigare än förut, och man kunde direkt,
utan att själv beröra flaskan, få denna att »ge fyr». Man
kan därvid förfara så som Winkler, när denne 1753 införde
sin urladdaranordning, »Instrumentum brontopoeum».
En metalltråd från flaskans ytterbeläggning förbands med en vanlig järnnyckel, i vars
pipa var insatt ett träskaft. När nyckeln fördes, så att den kom i närheten av den
metallkula, med vilken man, för att undvika spetsverkan, vanligen förser den i
flaskan nedstuckna metalltråden, hördes en väldig knall, på samma gång som en
gnista slog över från nyckeln till kulan. Fig. 903 a visar Franklins urladdare med
isolerat handtag hg, och fig. 905 G visar en ställbar urladdare med isolerade handtag
införd av William Henly.
Strax efteråt modifierade Bevis experimentet på ett högst betydelsefullt sätt, ett
sätt som visade, att han i hög grad ägde blick för fenomenets väsentliga egenskaper. Bevis
tog helt enkelt en glasruta och beklädde den på bägge sidor med stanniol. Stanniolen
räckte icke ända fram till glaskanten (se fig. 904), utan glaset stack ut ungefär en tum
utanför stanniolen. En dylik skiva, försedd med avtagbara beläggningar, infördes
även av Franklin och kallas stundom Franklins skiva eller Franklins kondensator.
Bevis konstaterade, att om en dylik kondensators ena beläggning laddas från en
elektricitetsmaskin och om denna beläggning därpå förbindes med den andra
beläggningen, erhålles en lika kraftig stöt som från en Leidenflaska av en halv liters rymd.
Watson hade emellertid insett, att rymden icke spelade någon roll och att
beläggningarnas ytinnehåll men ej deras material är huvudsaken:
ju större yta, dess kraftigare urladdningar. Däremot spelar
glasmaterialet stor roll, och ju tunnare glaset är, desto
kraftigare bliva urladdningarna. Den franske fysikern Allamand
undersökte olika glassorters inverkan och fann dem högst varierande; bömiskt glas
var vida överlägset engelskt glas. Musschenbroek påpekade, att fuktigheten härvid
Fig. 904. Franklins skiva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
