Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrostatiska företeelser - Elektrostatiska teorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROSTATISKA FÖRETEELSER. TEORIER.
1059
pedien, vars första upplaga trycktes 1751—1772. Bernouilli använde därvid en i en
bägare vatten flytande areometer som instrument för kraftmätning. Areometerns ur
vattnet uppskjutande smala skaft uppbar i sin översta ända en liten tunn, rund
metallplatta, cirka 5 cm i diameter. Kärlet med areometern ställdes sedan på olika höjd mitt
under en i silkessnören fritt upphängd större rund metallplatta, 10 å 12 cm i diameter.
Därefter elektriserades den större plattan, varvid den mindre plattan attraherades och
höjde areometern med en kraft, som i siffror kunde bestämmas medelst vikter, upphängda
i en krok på areometerns sänkkropp.
»Herr Bernouilli», heter det i ifrågavarande encyklopediartikel, »har på detta sätt
upptäckt en del nya egenskaper. Genom att t. ex. på skaftet anbringa en annan, tre
gånger så tjock metallskiva med samma diameter, och sedan de på kroken upphängda
motvikterna minskats därefter, iakttog han, att areometern av elektriciteten höjdes lika
mycket för den tunna plattan som för den tre gånger så tjocka. Detta synes visa, att
elektriciteten blott verkar på kropparnas yta utan att tränga in i deras materia.» Denna
betydelsefulla iakttagelse bekräftar således den slutsats, som Gray redan 1730 (se sid.
1024) dragit av mera ofullkomliga försök.
»Herr Bernouilli har vidare ändrat avstånden mellan de båda plattorna, och det har
visat sig, att attraktionerna i det närmaste stå i ett omvänt förhållande till avståndens
kvadrater. Allteftersom plattorna närmades till varandra, ökades dock attraktionen
allt mindre, ja, efter att ha slutat att ökas, minskades den rentav; detta kan synas
förvånande, men får sin förklaring av att själva laddningen hos konduktorn avtog under
närmandet till elektrometern.»
Daniel Bernouilli hade visserligen använt sig av ett i många avseenden synnerligen
olämpligt instrument, men trots dess ofullkomligheter spårade han riktigheten av den
lag, som Coulomb på ett glänsande sätt klarlade 1785, tre år efter Bernouillis död.
En betydligt djupare inblick i de elektriska fenomenens matematiska lagbundenhet
ägde den framstående skotske kemisten och fysikern sir Henry Cavendish (se sid. 191).
I den år 1771 publicerade avhandlingen An Attempt to explain some of the Principal
Phcrnomena of Electricity, by means of an Elastic Fluid (Ett försök att förklara några av
de viktigaste elektriska fenomenen med hjälp av en elastisk vätska) sökte han med
geometriska betraktelser och med den matematiska analysens hjälp komma till rätta
med de elektriska fenomenen som yttringar av en elastisk vätskas mekaniska egenskaper.
Det var således en av den Franklinska teoriens grundtankar han ville utnyttja, men
han tog ett steg längre genom att gå frågan om den elastiska vätskans egenskaper
närmare in på livet. Därvid kom han att uppfatta kraftverkan mellan vätskans
smådelar i samma anda som Æpinus men preciserade den därhän, att han antog, att
denna kraftverkan på ett lagbundet sätt avtager med avståndet. Om denna
kraftverkan därvid är omvänt proportionell emot avståndet r, så att kraften minskas till
det halva, när avståndet ökas till det dubbla, eller om den avtager omvänt som avståndets
kvadrat r2 — r-r eller annan potens r3 =-r-r-r, ri=r-r-r-r o. s. v., så att kraften
minskas till 1fi eller till x/8 resp. Vie °- s- v-> när avståndet växer till det dubbla, det ville
Cavendish icke på förhand avgöra. Han utgick därför ifrån att kraften är omvänt
proportionell mot n;te potensen av avståndet, d. v. s. mot rn, och sedan undersökte han villkoren
för att en sådan vätska skall vara i jämvikt i olika kärl. Framför allt betraktade han
härvid det experimentellt betydelsefulla fall, då två kärl förbindas med en mycket smal
rörledning, för att dymedelst beräkna, hur laddningen fördelas mellan två laddade
metallkroppar, vilka förbindas med en fin metalltråd. De teoretiska slutsatser, han på detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
