- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / I. Teknikens naturvetenskapliga grunder /
1060

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrostatiska företeelser - Elektrostatiska teorier

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1060

MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.

sätt kom till, nå egentligen längre, än vad han själv i sin avhandling ansåg sig kunna
göra anspråk på.

Sedermera fördjupade Cavendish frågan ytterligare både teoretiskt och
experimentellt, och från tiden 1771 till 1781 efterlämnade han vid sin död icke mindre än ett tjugutal
packar manuskript över »Matematisk och experimentell elektricitet», vilka av Cavendish’s
anförvant hertigen av Devonshire utlånades till fysikern sir William Snow Harris, som
skrev en kommentar till dessa manuskript jämte en del värdefulla utdrag. När sedermera
Maxwell blev föreståndare för det av hertigen av Devonshire nyinrättade
Cavendish-laboratoriet i Cambridge, sökte han förgäves komma i besittning av denna kommentar;
i stället överlämnade hertigen till honom själva manuskriptsamlingen, och Maxwell
ägnade fem års sorgfälligt arbete till att redigera och experimentellt pröva de märkliga
resultat, vartill Cavendish kommit. År 1875 utgav Maxwell i bokform dessa Cavendish’s
undersökningar, och en häpnande vetenskaplig värld kunde konstatera, att Cavendish
icke blott behärskat elektrostatiken på ett förbluffande sätt, utan att han även i andra
elektriska frågor varit långt framom sin tid. Sålunda hade Cavendish, långt innan Volta
möjliggjort alstringen av ihållande elektriska strömmar, genom att använda sin kropp
som fysiologiskt instrument lagt till rätta frågan om olika saltlösningars och metallers
elektriska ledningsförmåga, därmed föregripande de undersökningar varmed G. S. Ohm
ett halvt sekel senare skapade sin berömmelse. Likaså hade han mer än ett halvt sekel
före Faraday föregripit dennes epokgörande undersökningar om isolerande ämnens
dielektricitetskonstant.

I sina elektrostatiska undersökningar hade Cavendish lyckats definitivt
genomföra den teori, vartill hans ovannämnda avhandling från 1771 var ett första utkast,
och i anslutning härtill bestämde han experimentellt den elektrostatiska kapaciteten
för ett flertal olika formade kroppar. Med de berömda
Cavendish’s halvkulor visade han experimentellt, att
elektriciteten endast finnes på metallernas yta. Detta
för all senare undervisning grundläggande Cavendish’s
experiment utföres så, att man har två halva kulformiga
metallskal försedda med isolerande handtag (se fig. 924);
dessutom har man, fäst på en isolerad fot, en hel
metallkula, lagom stor att kunna omslutas av halvkulorna.
Om den hela kulan laddas med elektricitet och
halvkulorna därpå få omsluta och beröra densamma för att
omedelbart åter avlägsnas, kan man med en
elektro-meter undersöka hur stor del av laddningen, som flyttat

över från den inre kulan till det yttre skalets bägge hälfter. Det visar sig, att endast
en obetydlig rest blir kvar på den inre kulan, ja, är elektrometern icke alltför känslig,
får man som resultat, att den inre kulan fullständigt avgivit sin laddning till det yttre
skalet.

Franklin hade tidigare gjort några närbesläktade försök. Han hade med en
dubbelpendel konstaterat, att en laddad silverkanna icke ägde någon laddning i sitt inre. Han
visade också, att om en metallkropps yta förstoras eller undergår formförändring, så ändras
elektricitetens fördelning högst väsentligt. Härvid begagnade sig Franklin av en 9 fot
lång metallkedja, vars ena ände berörde kannan och vars andra ände var fäst i ett
silkessnöre, varigenom Franklin kunde omväxlande låta kedjan bilda en enda hög med
liten yta eller draga ut den i dess fulla längd till att få en större yta. Faradays rulle

Fig. 924. Cavendish’s halvkulor
för demonstration av att
elektriciteten blott tinnes på, själva
ytan av ledande föremål.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:16:16 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/1/1072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free