Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrostatiska företeelser - Elektrostatiska teorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROSTATISKA FÖRETEELSER. TEORIER.
1063
1 ag äger för studiet av gravitationen. Utan att behöva göra sig någon fysikalisk
föreställning om de elektriska företeelsernas förborgade sammanhang kan man matematiskt
göra alla beräkningar, som behövas för att angiva laddningarnas fördelning och krafternas
storlek vid en given anordning av elektriskt laddade metallföremål. Man har med andra
ord möjligheten till en matematisk teori för de elektrostatiska fenomenen.
I denna matematiska teori behövas faktiskt inga fysikaliska
hypoteser, Coulombs lag sammanfattar allt, och i anslutning till denna lag kan man
göra sina beräkningar uteslutande med hjälp av talvärden, representerande dels
laddningarnas storlek och dels laddningarnas inbördes avstånd. Inom fysiken tycker man dock
om att med hjälp av hypoteser fullständiga teorien till en fysikalisk teori på så
sätt, att man får en tillräckligt klar intuitiv inblick i fenomenens orsakssammanhang för
att kunna arbeta vidare mot nya upptäckter. Icke ens Newton, som så stolt förklarat
»hypotheses non fingo» (jag gör inga hypoteser, se sid. 437), kunde helt undertrycka sin
naturliga drift att bakom matematiken vilja blicka in i fenomenens sammanhang (se
sid. 1049). Cotes hade emellertid givit ett finurligt surrogat för en dylik inblick genom
att vädja till människornas nedärvda anlag till att blint underkasta sig naturens ockulta
krafter, avståndsverkningar, fjärrkrafter (se sid. 438). På så sätt lärde man sig blunda
för rumssammanhanget mellan orsak och verkan; man fick den matematiska teorien
hux flux förvandlad till en fysikalisk fjärrverkningsteori. Genom denna
förvandlings-konst uppnåddes emellertid det goda, att även experimentalfysiker med utpräglad
motvilja mot matematik kunde få del av matematikens frukter.
Under 1800-talet florerade dylika fj ärr kraftsteorier framför allt bland tyska
ex-perimentalfysici. Det blev Æpinus’ teori, som bättrades på med Coulombs lag och med
en rad vetenskapliga, hälst latinska termer, såsom attraktioner, repulsioner,
impondera-bilia och ponderomotoriska krafter. Pondus är det latinska ordet för både tung massa
eller vikt och för trög massa. Med imponderabilier menade man ovägbara ämnen, och
till dem räknades de elektriska och magnetiska fluiderna liksom värmeämnet.
Med ponderomotoriska krafter menade man detsamma, som numera kallas mekanisk
kraft eller rätt och slätt kraft, d. v. s. det som kan försätta trög massa
i rörelse. Kraftbegreppet var icke stadgat under en stor del av 1800-talet; även
energi kallades kraft, och man talade om elektromotorisk kraft och en del andra
»krafter». Den kraftverkan, som förefinnes mellan smådelarna i det elektriska och
magnetiska fluidet, kan icke räknas till de ponderomotoriska krafterna, så länge dessa fluida
betraktas som imponderabilia, därför talade man i detta sammanhang om elektriska
krajter och magnetiska krafter och menade därmed ifrågavarande attraktioner och
repulsioner mellan dessa fluidas smådelar. Det kunde icke undvikas, att det blev litet krångligt
att konsekvent göra ett dylikt särskiljande, ty uppfattningen om växelverkan mellan
elektriciteten och materian var hos många allt annat än klar. I de flesta fallen synes
man icke ha bekymrat sig så noga om att klargöra, hur övergången får tänkas ske från
imponderabilias krafter till materians ponderomotoriska krafter. Men det var icke
heller så nödvändigt, ty det matematiska underlaget var klart och motsägelselöst. Den
fysikaliska teorien kunde alltid vid behov få ett matematiskt stöd, den var i grund och
botten ingen teori utan bara jargong. Tyvärr en jargong som delvis ännu kvarlever i vår
tids enklare litteratur.
Coulomb stod, liksom Newton på sin tid, i huvudsak på den matematiska teoriens
grund, om han ock i flera avseenden använde sig av samma uttryckssätt som Æpinus,
vars dualitetsprincip (se sid. 1013) han genom sin lag gav full giltighet i kvantitativt
av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
