Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Galvaniska element och elektrolys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1072
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
tryckligen, att de tydliga resultat han nått fram till framför allt äro att tillskriva den
skicklighet, varmed han och hans assistenter förmått preparera och frigöra nerverna
hos grodlåren.
Upptäckten av den »animala elektriciteten». Galvani, vilken som nämnt vid sina
försök bl. a. tagit luftelektriciteten till hjälp genom att förbinda grodlåren med en
åskledare, hoppades även kunna påvisa ett inflytande från den atmosfäriska elektricitet, som
oberoende av moln och oväder finnes i luften (jfr sid. 1047). Han hängde fördenskull
ut grodlåren på ett balkongräcke, och därvid voro nerverna som vanligt fästa vid en
mässingstråd. Galvani tänkte sig nu, att luftens elektricitet skulle påverka grodlåren
och att man rentav på dem skulle kunna iakttaga variationer i luftelektricitetens
intensitet. Timme efter timme under flera dagar gjorde Galvani sina observationer utan något
resultat. »Slutligen började jag, trött av all fåfäng väntan, att slå och trycka de i
ryggmärgen fästa järnhakarna mot järnräcket för att se, om genom ett sådant konstgrepp
muskelkontraktionerna skulle kunna framkallas och om något annat än atmosfärens
eller elektricitetens förändring eller växling skulle ha inflytande.» Han fick visserligen
fram rätt kraftiga muskelsammandragningar, men några förändringar på grund av den
atmosfäriska elektriciteten kunde icke spåras.
Dessa kontr aktion er, som för övrigt vid upprepning av försöket icke uppträdde
annat än i fria luften, var Galvani frestad tillskriva luftelektricitet, som samlats i
grod-lårets nerver och som vid beröringen med järnräcket plötsligen leddes bert och
därigenom gav nerverna en chock. »Ty», säger Galvani i sin avhandling, »när man
experimenterar är det lätt att taga fel och tro sig ha sett och funnit just det, som man önskat se
och finna.»
»Men när jag tog djuret in i mitt stängda rum», fortsätter Galvani, »och lade det på
en järnplatta och även mot denna börjat trycka den mässingshake, som var häftad i
ryggmärgen, se, då uppträdde samma kontraktioner, samma rörelse! Detta har jag
upprepat med användning av andra metaller, på andra platser och vid andra tider på
dagen; alltid samma resultat, kontraktionerna ha endast varierat med olika metaller,
vid somliga voro de häftiga, vid andra långsammare. Slutligen kommo vi att tänka
på att vid andra kroppar, vilka endast svagt eller icke alls leda elektriciteten, nämligen
glas, gummi, harts, sten eller trä och vilka väl torkade användes till experimenten, dessa
muskelkontraktioner fullständigt uteblevo. Naturligtvis orsakade ett dylikt resultat
hos oss icke ringa förvåning och uppväckte inom oss den förmodan, att
elektriciteten härstammade från djuret självt. Vi blevo i alla avseenden styrkta i vår
förmodan, att ett fint nervfluidum existerade och att detta under fenomenet flöt från nerverna
till musklerna, liksom den elektriska urladdningen vid en Leidenflaska.»
Detta är det av Galvani själv relaterade förloppet vid denna epokgörande
upptäckt, ett förlopp som av fantasifulla skribenter och deras okritiska eftersägare så
småningom vanställts därhän, att man ur gängse framställningar icke får den ringaste
föreställning om allt det målmedvetna arbete, som ledde Galvani till denna upptäckt. En
version gör gällande, att det var en ren tillfällighet att Galvani hade grodlår i närheten
av sin elektricitetsmaskin. Grodorna voro avsedda till dekokt åt Gal vanis bröstsjuka
hustru, och hennes man hade själv efter alla konstens regler rensat dem — han var ju
anatom! — så att de fina lågo på bordet färdiga att kokas till buljong! En annan
version låter vinden lekfullt föra det på balkongräcket till torkning uthängda grodlåret i
kontakt med järnet, och tillfälligtvis skulle Galvani då sett, hur grodlåret krampaktigt
sammandrog sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
