Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Galvaniska element och elektrolys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1082 MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
slag avblåst, ocb över hela världen riktades fysikernas intresse mot Voltas uppfinning.
Voltas uppfinning har dock icke sin betydelse i ett avgörande emellan Galvani och
Volta, ty, som vi redan nämnt, båda hade rätt och hade var i sin stad renodlat olika
sidor av det galvaniska fenomenet. Det vetenskapligt nya i Voltas stapel var däremot,
att den utgjorde en betydelsefull tillämpning av Voltas upptäckt rörande överlagring
av elektromotoriska krafter.
Själv karakteriserar Volta denna epokgörande upptäckt i ett av sina brev: »Det
mest slående beviset på elektricitetens alstring genom enbär beröring av två metaller
är, att vid ett av mina försök, vid vilket jag använde mig av flera metallpar, erhöll jag en
två, tre eller fyra gånger så hög elektrisk spänning, allteftersom jag använde två, tre
eller fyra par av zink och silver. Det är detta stora resultat, som mot slutet av år 1799
förde mig till konstruktionen av den nya apparat jag kallar elektromotor och som mina
tidigare experiment icke förut tillåtit mig upptäcka.»
Voltastapeln. Galvaniska batterier. Volta hade funnit en slående likhet mellan
den elektriska kondensatorn, som i sin enklaste form består av två lika metallplattor,
åtskilda av en isolatorskiva, och det galvaniska elementet, som han gav den enkla formen
Fig. 940. Voltas bägarebatteri.
av två olika metallplattor, åtskilda av en fuktad tyglapp. Volta hade också funnit,
att på samma sätt som ett flertal laddade kondensatorer kunna seriekopplas (se fig. 906)
och därvid mellan ytterbeläggningarna giva upphov till avsevärt större spänning än
den enskilda kondensatorns, så kan man seriekoppla de galvaniska elementen och
likaledes mellan ytterbeläggningarna få en väsentligt högre spänning än för varje element.
Spänningen ökas för varje nytillkommet element i traven: spänningarna
adderas vid seriekoppling, men samtidigt pressa de överliggande på de
underliggande, så att vid en hög stapel fuktigheten pressas ur tyglapparna och komplikationer
inträda. Dylika komplikationer minskas, om stapeln uppdelas i flera sammankopplade
staplar (se fig. 939), och försvinna alldeles, om man använder sig av Voltas bägarebatteri
eller, som Volta kallade det, »bägarekrona» (couronne de tarses) (se fig. 940), vilket består av
glasbägare, innehållande en elektrolyt, vari de båda metallplattorna neddoppas. Denna
senare form, som numera kallas gdlvaniskt batteri, är den än i dag mest brukliga och kan
göras synnerligen praktisk och lätthanterlig, genom att metallplattorna förses med var
sin s. k. polskruv, vari de för sammankopplingen behövliga metalltrådarna lätt kunna
fastskruvas.
Med ett dylikt polskruvförsett batteri kan man lätt upprepa de försök Volta utförde.
Man kan således med hjälp av en likformigt graderad, känslig guldbladselektrometer
visa, att ytterspänningen ökas för varje element med ett och
samma belopp, så att således spänningen mellan ytterpolerna står i proportion
till elementens antal, under förutsättning att elementen alla kopplats åt samma håll
(således med samma ordningsföljd på metallblecken), men att varje element, som
inkopplas i motsatt ordning, minskar ytterspänningen med samma för varje element
karakteristiska belopp. Åtminstone är denna iakttagelse riktig för ett fåtal element; vid ett stort
antal gäller den icke för staplar på grund av ovan nämnda komplikationer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
