Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Galvaniska element och elektrolys - Den elektriska strömmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRODYNAMISKA OCH ELEKTROKEMISKA FÖRETEELSER. 1089
Omkring 20° C stiger EMK med fallande temperatur och faller med stigande temperatur
med ett belopp, som med tillräcklig noggrannhet angives av temperaturkoefficienten
46 [iV (mikrovolt, milliondels volt) per celsiusgrad. I allmänhet kan man ordna cellens
användning så, att temperaturen hålles konstant och i närheten av 20° C. Under sådana
förhållanden kan man således anse, att Westonelementet utgör en idealisk
spännings-standard.
För laboratoriebruk tillverka ledande instrumentfirmor numera Westonelement
monterade i kapslade dosor, på vilkas lock angives dess EMK och dess temperaturkoefficient.
I locket sitta två klämskruvar (se fig. 947), vilka stå i ledande förbindelse med elementets
platinaelektroder. Locket bör icke onödigtvis avtagas, ty ljuset har kemiskt inflytande
på kvicksilversulfatet.
Det galvaniska elementets verkningssätt. Ju mer galvaniska element kommo
til-användning, desto mer lärde man sig inse, att deras verkan i hög grad betingas av de kemil
ska omsättningar, som äga rum mellan elementets båda metaller och dess elektrolyt.
Voltas kontakthypotes, enligt vilken elementets hela verkan skulle betingas av
kontakten mellan olika ämnen, bortsåg emellertid fullständigt från dessa kemiska
omsättningar och kunde därför icke anses utgöra en nöjaktig grundval för bedömningen av
det galvaniska elementets verkan. Flera forskare med Davy i spetsen började därför
alltmer omfatta en kemisk hypotes, enligt vilken det galvaniska elementets verkningar
härröra från de kemiska reaktionerna. I och med energiprincipens genombrott lärde
man sig se allt klarare i saken och även få grepp om den kvantitativa sidan av
fenomenet (jfr sid. 764).
Bägge hypoteserna stödjas av erfarenheten. Voltaeffekten är lika faktisk som
elek-trolytens kemiska sönderdelning, men tyvärr ha mindre vidsynta forskare i båda lägren
envist sökt hävda just den ena av dessa båda hypoteser, varför det tog ett helt sekel,
innan stridens vågor lade sig. Den teori för de galvaniska elementens verkningar, som
under det tjugonde seklets första decennier huvudsakligen omfattats, bygger dels på den
av den svenske fysikern och kemisten Svante August Arrhenius utarbetade
dissociationsteorien för elektrolyters fysikaliskt-kemiska tillstånd och dels på den av den
tyske kemisten Walter Nernst (se sid. 779) uppställda hypotesen om metallernas
lösningstryck. Dissociationsteorien, vartill vi längre fram återkomma, giver en klar
bild av elektrolytens kemiska och elektriska betydelse vid de reaktioner, som inträda,
då elementets strömkrets slutes, medan hypotesen om ett lösningstryck söker giva
förklaring till, varför jämvikten störes, så att reaktionerna mellan metall och elektrolyt
över huvud sättas i gång. Man skulle med ett visst berättigande kunna säga, att
dissociationsteorien utgör den moderna utformningen av den kemiska hypotesen,
medan hypotesen om ett lösningstryck ersätter kontakthypotesen.
Den ELEKTRISKA STRÖMMEN.
Ørsted upptäcker det magnetiska virvelfältet. Det var icke blott för kemiens
vidkommande Voltastapelns införande blev epokgörande, utan även fysiken riktades med
en mängd märkliga rön tack vare den iver, varmed man studerade det galvaniska
batteriets verkningar. Den kanske mest epokgörande upptäckten gjordes av den danske
fysikern Hans Christian Ørsted (1777—1851). Under demonstration av den
upp-69—250164. Uppfinningarnas bok. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
