Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Den elektriska strömmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1090
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
värmning, som äger rum i en tråd, vilken sluter ett galvaniskt batteri, riktades Ørsteds
uppmärksamhet på att en i närheten befintlig kompassnål ändrade riktning, när kretsen
slöts. Ørsted, som omedelbart fattade denna iakttagelses betydelse, härvid måhända
ledd av vissa idéer, han tidigare bildat sig rörande identitet mellan elektricitet,
magnetism, värme och ljus, igångsatte omedelbart systematiska undersökningar över
detta magnetiska fenomen. Resultatet av undersökningarna, som han sedermera
upprepade inför ett flertal av Danmarks mest framstående män, sammanfattade han
på latin i en den 21 juli 1820 nedskriven liten broschyr, omfattande blott 4 sidor 4:o,
och denna lät han trycka, varpå han ofördröjligen utsände den till ett flertal av Europas
mera framstående fysiker.
Ørsteds undersökning bestod däri, att han med hjälp av en kompassnål undersökte
den strömförande trådens omgivning, ungefär på samma sätt som Gilbert en gång
i tiden undersökte omgivningen av sin terrella (se sid. 1000). Med vår tids språkbruk
kan man således säga, att Ørsteds undersökning
gällde det magnetfält, som omgiver ledningstråden.
Om man har tillgång till väsentligt kraftigare
strömkälla än den Ørsted använde, kan man med
jämförelsevis okänsliga järnfilspån i ett slag bilda sig
den föreställning, vartill Ørsted kom med sin
betydligt känsligare kompassnål. Det magnetiska
fält, man på detta sätt får en bild av, är väsentligt
olika alla tidigare magnetfält, vilkas kraft linjer
alltid börja och sluta på magneter. Det av Ørsted
upptäckta magnetiska fältets kraftlinjer gå i
slutnakretsar liksom vattenpartiklarnas banor i en
roterande vattenvirvel (se fig. 948). Analogivis kallar
man ett dylikt magnetfält numera också för ett
virvéljält. I överensstämmelse med Ørsted kan
man därför konstatera:
när en rak ledningstråd
förenar polerna till en voltastapel,
blir den omgiven av ett magnetiskt virvelfält, vars
kraftlinjer äro cirklar liggande i plan vinkelräta mot
tråden och med medelpunkterna i trådens mittlinje.
För andra former än den raka ledningstråden blir fältet fortfarande ett virvelfält,
men kraftlinjerna äro icke cirklar utan andra slutna linjer omgivande ledningstråden;
blott i dennas omedelbara närhet antaga de tämligen exakt cirkelform.
Ørsteds egen beskrivning av försöksresultaten har stort historiskt intresse. Dels
hade begreppet elektrisk ström ännu icke fått någon klar utformning; till och med själva,
ordet hade ännu icke införts, så att man snarare får anse, att det just är genom Ørsted
detta begrepp införts. Dels ådagalägger Ørsted en uppfattning, som ganska väsentligt
avviker från hans samtids. För Volta hade stapeln huvudsakligen kommit till
användning för att eftergöra alla de konststycken, man tidigare gjort med Leidenflaskor. Det
fenomen, som inträffar, när polerna till en stapel för en längre stund slutas med en
metalltråd, hade Volta endast en tämligen oklar föreställning om (se sid. 1078). De flesta ansågo
nog vid denna tid, att fenomenet består i en förflyttning av positiva och negativa
laddningar och att dessa båda slags laddningar därvid i motsatta riktningar följa den
lednings
Fig. 948. Det magnetiska virvelfältet
kring en strömförande ledningstråd
åskådliggjort medelst järnfilspån, som ntströtts
på ett vågrätt papper, varigenom
strömbanan går vinkelrätt mot papperet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
