Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Elektrodynamiska lagar - Växelverkan mellan materia och elektrisk ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1112
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
närbelägna punkter, och det faller sig helt naturligt att se sådana verkningar kräva tid
för att kunna fortskrida över större avstånd. Närverkningsf öreställningarna äro således i
detta hänseende fruktbarare än fjärrverkningsf öreställningarna och följaktligen
värdefullare, utan att man därför kan säga dem vara ur matematisk synpunkt riktigare. Det
visar sig tvärtom, att de flesta fjärrverkningslagar på ett naturligt matematiskt sätt
framspringa ur närverkningsföreställningarna.
Växelverkan mellan materia och elektrisk ström.
k
Fig. 965. Seebeckeffekten.
Termoelektricitet. Den estländske fysikern Thomas Johann Seebeck (1770—1831),
som 1818 blivit medlem av Berlins vetenskapsakademi och därför slagit sig ned i denna
stad, blev den förste som i Tyskland närmare sysselsatte sig med Ørsteds upptäckt.
Inför Berlinakademien föredrog han den 14 dec. 1820 och den 8 febr. 1821 en mycket
fullständig redogörelse för Ørsteds försök, varvid han även ingick på en närmare
karakterisering av magnetfältets kraftlinjer medelst
järnfilspån. Seebeck använde termen magnetisk
atmosfär i stället för den nutida benämningen
magnetfält, och den elektriska strömmen kallade
Seebeck magnetisk spänning, en benämning som,
med hänsyn till att strömmen är ett
elektromagnetiskt fenomen, från magnetisk ståndpunkt
sett är lika befogad som benämningen elektrisk
ström är det från elektrisk ståndpunkt.
Genom dessa undersökningar leddes Seebeck
till den viktiga upptäckten av Seebeckeffekten,
som består däri, att om två olika metaller bilda
en sluten krets och om man upphettar ett av
deras beröringsställen, så går en elektrisk ström genom kretsen. Denna elektriska
ström påvisas enklast med en kompassnål, så som fig. 965 utvisar. För att vid
upprepade försök erhålla någorlunda likartade resultat måste kontakten vid beröringsstället
vara fullt pålitlig, något som endast är möjligt, om de båda metallerna äro hoplödda
därstädes. Man kan enklast anse, att lödstället är säte för en termoélektrisk spänning
eller elektromotorisk kraft, oegentligt kallad termokraft, vilken driver
fram termoströmmen i den slutna kretsen. Två hoplödda metalltrådar
kunna således tjänstgöra som ett galvaniskt element; man kallar
därför en dylik kombination för ett termoelement. Flera dylika
termoelement seriekopplas till en termostapel, som användes som
ytterst känsligt temperaturmätningsinstrument (se fig. 966).
Liksom varje elektromotorisk kraft kan även termokraften
uppmätas med en elektrometer (se vidare nästa sida) och angivas i
volt eller, eftersom dess värde är ganska ringa, i millivolt, d. v. s. tusendelen av en volt.
Härvid brukar man använda en bestämd metall, normalmetall, med vilken varje annan
metall jämföres, på så sätt att metallen i form av en tråd med ena ändan fastlödes vid en
normalmetalltråds ena ända, lödstället nedsänkes i ett bad av viss temperatur, vanligen
100° C, och de båda trådarnas fria ändar, mellan vilka spänningen mätes, hålles vid en
Fig. 966.
Termostapel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
