Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Växelverkan mellan materia och elektrisk ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1114
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Redan på 1700-talet hade man vid laddflaskors urladdning genom olika slags
ledningar kommit underfund med att styrkan av urladdningsgnistorna (vilkas knall och
ljus-utveckling i någon mån kunna tagas som mått på strömstyrkan) utfaller olika för olika
led-ningsmaterial. Olika material erbjuder olika ledning smotstånd. Vi ha tidigare (sid. 1060)
sett, att Cavendish företagit systematiska jämförelser mellan olika materials
lednings-motstånd, ehuru hans resultat aldrig publicerades. Genom införandet av det galvaniska
elementets betydligt långvarigare urladdningar blev frågan ånyo aktuell, och i början av
1800-talet gjordes en del betydelsefulla iakttagelser.
Volta hade uppmärksammat, att urladdningen förgrenar sig med större eller mindre
intensitet, ifall batteriets poler samtidigt förenas med flera ledningar, s. k.
parallellkopplade ledningar eller shuntar (av eng. shunt, gren). Exempelvis iakttog han, att man
kunde få en stöt, även om man satte ned båda händerna i ett kärl med vatten, vari
ledningstrådar från batteriets båda poler neddoppats. »Nu kunde man vara förvånad»,
skriver han till Banks, »att elektriciteten, trots att den har fri passage genom kärlets
sammanhängande vattenmassa, dock lämnar denna goda ledare för att gå genom
kroppen på den person, som doppar ned händerna.» Volta finner emellertid förklaringen
däri, att elektriciteten möter olika stort motstånd och att »det elektriska fluidet, när
det tränger fram genom ofullkomliga och särskilt fuktiga ledares massa, breder ut sig
i en bred kanal eller uppdelar sig i flera, ja rentav går omvägar, om det därvid möter
mindre motstånd, än då det följer den kortaste vägen».
Trots att Volta icke betraktade strömmen som ett stationärt fenomen utan som en
tämligen avgränsad, i rörelse befintlig elektricitetsmängd, har han tydligen klart för sig
dels att strömmen förgrenar sig efter olika parallellkopplade strömbanor, på samma sätt
som vatten förgrenar sig i de olika grenarna av ett rörnät, och dels att olika strömbanor
förete olika ledningsmotstånd, varefter strömfördelningen anpassar sig.
Denna uppfattning av parallellkopplade ledningars strömfördelning utnyttjade
Davy i en rad 1821 publicerade undersökningar rörande olika ledares ledningsförmåga.
Davy använde sig av strömmen från ett galvaniskt batteri, vars poler han slöt med två
ledningstrådar. Den ena av dessa trådar var seriekopplad med en
vattensönderdelnings-apparat, och den andra tråden var lätt utbytbar och utgjorde själva
undersökningsmaterialet i form av olika grova trådar, vilkas ledningsförmåga av Davy bestämdes. Härvid
förfor Davy så, att han avpassade provtrådens längd genom successiv avkortning, ända tills
gasutvecklingen i den andra ledningen upphörde. Genom en dylik anpassning av trådens
längd kan man uppenbarligen reglera elektricitetens gång genom de båda ledningarna.
Avkortas provtråden, ökas dess ledningsförmåga, eller, som man också med Volta kan
säga, dess ledningsmotstånd minskas, och som följd härav blir strömstyrkan i provtråden
större, medan den i den andra ledningen gående strömmens styrka samtidigt försvagas,
och försvagningen kan drivas därhän, att gasutvecklingen helt upphör. Davy utgick
ifrån att två provtrådar ha samma ledningsförmåga, när de ha samma inflytande på
förloppet i gasutvecklingsapparaten, och han förkortade därför provtrådarna, ända tills
gasutvecklingen just uteblev. Davy kunde därvid konstatera, att en rund och en flat tråd
av samma material måste göras lika långa, ifall de ha samma tvärsnittsyta. Okade
Davy antalet galvaniska element i batteriet, måste antingen trådens längd minskas eller
också dess tvärsnittsyta ökas i samma proportion som antalet element ökats. Man kan
sammanfatta dessa resultat sålunda:
Den elektriska ledningsförmågan hos en jämntjock
metalltråd är oberoende av dess form men direkt propor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
