Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Växelverkan mellan materia och elektrisk ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRODYNAMISKA OCH ELEKTROKEMISKA FÖRETEELSER.
1119
Vid många mätningar användes en med löpkontakt försedd tråd, reokord eller
bryggtråd, som motstånd, varvid tråden placeras intill en längdskala. Nutida
tråddrag-ningsteknik är så fulländad, att en för detta ändamål avsedd tråd praktiskt taget är
fullkomligt jämntjock, så att motståndet står i direkt proportion till trådens längd. En dylik
bryggtråd medgiver en kontinuerlig ändring av motståndet och
har i förening med reostater en mycket stor användning vid
elektrotekniska mätningar.
Vevreostater och reokord komma även till användning som
reglering smotstånd resp, skjutmotstånd men äro då icke
avpassade med noggranna motståndsvärden; dessutom tillverkas
de av grövre spirallindad tråd, så att de kunna utsättas för högre
strömbelastning. Vanligen är temperaturkoefficienten härvid
rätt avsevärd, så att motståndet ändras under uppvärmningen.
Fig. 972 visar ett öppet och ett inbyggt skjutmotstånd jämte
de kopplingar, som kunna företagas med det.
Den strömförande ledningens spänningsfall. Davy hade
vid sina undersökningar i likhet med Volta uppfattat den
elektriska strömmen som en urladdningsföreteelse av i
huvudsak samma art som Leidenflaskans urladdning. Emellertid är
ur-laddningsförloppet vid det galvaniska elementet betydligt mera
långvarigt och kan göras tillgängligt för ett ganska ingående
studium. Den förste, som visade en klarare insikt häri, var den
tyske fysikern Paul Erman (1764—1851), vilken 1801—1802
publicerade några högst betydelsefulla undersökningar rörande
spänningens förlopp vid urladdningen.
Man visste ju genom Voltas undersökningar, att ett öppet
galvaniskt element har en viss elektrisk spänning mellan polerna
och att vid en voltastapel dess olika elements spänningar genom
seriekoppling adderats till en så. pass hög spänning, att den
direkt kan uppmätas även med en elektrometer, som ej är
särdeles känslig.
Men när elementet slutes eller belastas, som man också
säger, genom inkoppling av en ledande förbindelse mellan polerna, hur går det då
med spänningen? För okonstanta element, vilka varit belastade en längre tid, sker
en tämligen fullständig urladdning, och spänningen har därför liksom vid en
ladd-flaska praktiskt taget försvunnit. Men vid konstanta element, eller om man
icke väntar så länge att fullständig urladdning hunnit ske, hur förhåller sig
spänningen där?
För att komma underfuftd härmed använde sig Erman av en stapel, som han slöt
med fuktade, från 2 till 5 fot långa hampsnören, vilka på grund av stort
ledningsmot-stånd befordra en synnerligen långsam urladdning, så att batteriet håller sig konstant
under en jämförelsevis lång tid. Med en elektrometer mätte han därpå spänningen
icke blott vid polerna, som så mången gjort före honom, utan också i olika punkter på den
fuktade hamptråden. Vid den positiva polen gjorde elektrometern utslag för positiv
laddning och vid den negativa för negativ laddning, men utefter tråden visade sig
elek-trometerutslaget jämnt sjunka från den positiva polen till trådens mitt, för vilken senare-
Som förkopplingsmotstånd
med seriekopplade
lindningar.
Som förkopplingsmotstånd.
med parallellkopplade
lindningar.
I spänningsdelarekoppling.
Fig. 972. Öppet och
inbyggt skjutmotstånd
jämte kopplingsschema.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
