Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Växelverkan mellan materia och elektrisk ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1122
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
matiskt angivet för olika punkter av motstånden på den lodräta skalan. Exempelvis
ser man, att för hela ledningen (8 Q) totala spänningsfallet är vid 0.5 A just 4 = 0.5 • 8
volt och vid 2 A just 16 = 2*8 volt. Försöken bekräfta Ohms lag:
Spänningsfallet mellan två punkter på en strömförande
ledare är proportionellt mot strömstyrkan och mot
ledarens motstånd mellan dessa båda punkter.
Man har av praktiska skäl valt enheterna ampere, volt och ohm för resp, strömstyrka,
spänning och motstånd på ett sådant sätt, att ingen proportionalitetsfaktor behövs i Ohms
lag. Om därför strömstyrkan är 1
ampere, spänningsfallet mellan
punkterna V volt och motståndet eller
resistansen mellan samma punkter
är R ohm, så gäller Ohms lag:
V - R • I.
Vid Pouillets mätningar voro
avvikelserna från de enligt Ohms
lag beräknade värdena 10 %, och
vid senare mätningar möttes man
stundom av ännu större avvikelser.
Mången ställde sig därför tvivlande
på lagens riktighet, medan andra
ansågo, att avvikelserna berodde på
diverse felkällor, såsom elementens
bristande konstans, termokrafter vid
kontaktställen, olika temperaturer
på grund av uppvärmning genom
strömmen m. m. Därav kom det sig,
att Ohms lag, som numera är den ’
viktigaste hörnstenen för hela
elektrotekniken, icke blev fullt erkänd
förrän mot slutet av 1870-talet.
En bidragande omständighet till misstron emot Ohms lag var, att den ofta
tillämpades på ledningar, vari termoelement eller galvaniska element ingingo, och att
svårigheter uppstodo på den grund att man därvid måste taga hänsyn till dessa elements
motstånd och elektromotoriska kraft. Ohms egen undersökning av termoelementkretsen
är exempel härpå; de i Ohms formel (sid. 1121) ingående konstanterna a och b äro just
uttryck för elementets inflytande.
Elementets eget motstånd, s. k. inre motstånd, härrör ju bl. a. från elektrolyten
och är fördenskull allt annat än lätt att bestämma, och man kan på förhand inse, att detta
motstånd i ännu högre grad än metalltrådars motstånd skall visa sig föränderligt, i all
synnerhet som elektrolytens koncentration och sammansättning ändras under
belastningen.
Men även elementets elektromotoriska kraft, vilken ger sig till känna som
spän-ningssprång mellan elementets elektrolyter och metallplattor, är en tämligen
svårbestämd storhet, och man kan icke på förhand veta, hur dessa spänningssprång
utfalla vid olika stark strömbelastning. Vid de äldsta, starkt polariserbara elementen
Fig. 974. Anordning för prövning av Ohms lag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
