Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Växelverkan mellan materia och elektrisk ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRODYNAMISKA OCH ELEKTROKEMISKA FÖRETEELSER.
1121
på motståndstråden, och som antager likformigt växande positiva värden, då kontakten
förflyttas åt ena hållet, samt negativa värden, då den flyttas åt andra hållet. Ett
dylikt med fyra kontakter försett motstånd kallas potentiometer eller spänning sdélare.
Ohms och Kirchhoffs lagar. Bland dem som prövade Ermans lag var också Ohm,
vilken 1826 publicerade några försök, han anställt rörande spänningens fördelning utefter
strömförande metalltrådar. En bägarapparat om tolv plattpar slöt Ohm med en 300
fot lång järntråd och kunde, tack vare järntrådens stora motstånd, därvid med en
guld-bladselektrometer studera, vad han utförligt kallade »den elektroskopiska kraftens»
förändringar eller med en förkortad term »fallet», d. v. s. spänningsfallet från den ena
ändan av tråden till den andra, i bästa överensstämmelse med Ermans resultat. Med
en mässingstråd av x/6 linjes diameter (cirka 0.35 mm) och 300 fots (cirka 90 meter)
längd kunde han icke uppnå resultat, förrän han ökat batteriet till att omfatta 100
element, och ändock behövde han anlita en kondensationselektrometer för att få
märkbara utslag.
Spänningsfallets storlek utefter olika grova ledare av olika metaller utfaller således
högst olika, och Ohm anade, att det som är utslagsgivande för materialets inflytande är
dess elektriska ledningsmotstånd, så att
spänningsfallet i en tråd är proportionellt mot
trådens ledningsmotstånd.
Något tillförlitligt, systematiskt bekräftande härav företog han icke; han ägde
icke heller de experimentella möjligheterna härtill utan fick nöja sig med tämligen
grova mätningsresultat. I dess ställe sökte han 1827 i sin bok Die galvanische Kette
genom ett slags »matematisk bevisning» deducera det av honom anade resultatet, och
härvid synes han i någon mån ha varit ledd av de synpunkter, som varit vägledande
för Fourier (se sid. 490) i dennes Théorie analytique de la chaleur (1822) vid
bestämmandet av värmeströmmens samband med temperaturfallet vid värmets ledning
i fasta kroppar. I samband härmed sökte Ohm 1826—1827 även bestämma
lednings-materialets inflytande på strömstyrkan i en krets, bildad av ett termoelement och en
ledningstråd. Betecknas strömmens intensitet i och trådens längd l, erhöll Ohm vid
sina mätningar sambandet i = 7 däri a och & betingas av termoelementet.
Ström-b -f- l
styrkan uppmätte Ohm genom mätning av den torsionskraft, som utvecklades i en
tråd, vari en under strömmens inverkan vridbar magnetnål var upphängd.
Den franske fysikern C. S. M. Pouillet (1790—1868) använde sin tangentbussol
till liknande mätningar, vilka måhända tydligare än Ohms mätningar gåvo vid handen, att
strömstyrkan för olika ledningar, som ha samma
spänningsfall, är omvänt proportionell mot ledningens
motstånd.
Med vår tids strömkällor och synnerligen känsliga voltmetrar och amperemetrar
är det en tämligen enkel sak att studera spänningsfallet efter olika ledningar ävensom
detta spänningsfalls beroende av strömstyrkan och temperaturen. Fig. 974 visar en
anordning för en dylik mätning, vid vilken tre seriekopplade trådar om resp. 4, 3 och
1 ohms motstånd erhålla ström från ett batteri B; i serie med dessa motstånd är
inkopplad en amperemeter A för avläsning av strömstyrkan och ett med släpkontakt
försett regleringsmotstånd R, med vars hjälp strömstyrkan regleras till resp. 0.5, 1
och 2 A (ampere). Spänningsfallet avläses medelst en elektrometer och finnes sche-
71—250164. Uppfinningarnas bok. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
