Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Växelverkan mellan materia och elektrisk ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRODYNAMISKA OCH ELEKTROKEMISKA FÖRETEELSER.
1131
Med detta batteri, vars inre motstånd var mycket ringa, kunde till och med platinatrådar
bringas till glödning och smältning. Den framstående fysikern William Hyde
Wollas-ton (1766—1828) lär ha eftergjort Childrens experiment med ett element förfärdigat
av en något tillplattad kopparfingerborg och en i densamma nedstucken liten
zinkplåts-remsa; som platinatråd använde han en av sina berömda, ytterst fina wollastontrådar
och skapade därmed en sannskyldig förelöpare till vår tids elektriska ficklampor.
W ollastontråden erhålles genom att man omgiver en findragen platinatråd med ett grovt
silverskikt; genom ytterligare dragning av denna tråd genom allt finare och finare hål
kan man efter bortfrätning av silvret med salpetersyra erhålla så fin platinatråd, att
den knappast är synlig för blotta ögat. Vid vår tids glödlampor förhindrar man
glödtrådens oxidation genom att innesluta den i en glaskolv, som antingen är
hög-evakuerad eller också fylld med en kemiskt oangripbar gas (kväve eller argon). Som
glödtråd använde Thomas Alva Edison (1847—1931) vid den första tekniska
glödlampan (1879) en koltråd, sedermera infördes (1902) selektivstrålande metalltrådar (se
närmare sid. 947), vilka numera tillverkas genom dragning.
Genom starkströmsteknikens stora utveckling har metalltrådars uppvärmning
fått en allt större betydelse i elektriska värmeapparater, såsom kaminer, spislar, kokkärl,
strykjärn m. m. Tack vare de epokgörande mätningar rörande det värme, som utvecklas
i en galvanisk strömkrets, som James Prescott Joule anställde mot slutet av
1830-talet och som vi på sid. 764 redan omnämnt, fick man en möjlighet till teknisk beräkning
av elektriska värmeanläggningar. Den lag, vartill Joule kom, Joules lag, innebär, att
värmeutvecklingen under en viss tid i en
ledningstråd är direkt proportionell mot trådens motstånd och
mot strömstyrkans kvadrat.
Mäter man värmeutvecklingen per sekund P i gramkalorier (cal), ström I i ampere
och motstånd R i ohm, blir den matematiska formuleringen av Joules lag för
värmeutveckling
P = 0.24 RP cal/sek.
Inom elektrotekniken föredrager man ett annat mått på enerigutvecklingen per
sekund, d. v. s. den s. k. effekten, nämligen uttryckt i enheten watt, som så avpassats,
att ingen konstant ingår i Joules lag, utan denna får den enkla formen
P — RP watt.
Om man enligt Ohms lag, V = RI, ersätter motståndet med förhållandet mellan
V
klämspänning och ström, R —
r
erhålles en annan mera omfattande lag, nämligen Joules
lag för effektutveckling
P = VI watt.
Denna form av Joules lag är den föregående överlägsen såtillvida som den visar,
att man, utan att undersöka det mellan två spänningsförande punkter, s. k. tryckpunkter,
förefintliga strömförande materialets art, enbart ur spänningen och
belastningsström-men kan beräkna effektförbruket. Man kan tack vare detta även konstruera ett slags
kombination av voltmeter och amperemeter, s. k. wattmeter, vilken direkt med en visare
på en skala angiver effektförbruket i watt. Det visar sig, att Joules lag
för e f f e k t u t v e c k 1 i n g är allmängiltig och även går att
tillämpa för sådan materiel, som icke följer Ohms lag och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
