Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Växelverkan mellan materia och elektrisk ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRODYNAMISKA OCH ELEKTROKEMISKA FÖRETEELSER. 1133
Rörande orsaken till molekylernas spaltning i motsatt laddade joner uttalar sig
Grotthus icke med tillräcklig tydlighet, och bland hans samtida gjorde sig sedermera
de mest växlande åsikter gällande. Ampère höll (1821) före, att varje atom äger vid sig
bunden en efter dess kemiska art avpassad mängd positiv eller negativ elektricitet.
Berzelius uppställde (1812) en spänningskedja för atomerna och sökte att medelst
föreställningar hämtade från Voltas kontaktteori göra reda för laddningarnas uppkomst
och fördelning. De la Rive ansåg (1856), att varje atom hade en positivt och en negativt
elektrisk del (ungefär som en turmalinkristall) och att denna polaritet är olika stark
för olika ämnen, och på denna grundval utvecklade han en ganska komplicerad
teori.
Även åsikterna om jonernas förskjutning voro ganska växlande. Grotthus’ tanke
var ju den, att de snabbt skeende spaltningarna och återföreningarna medföra,
attelektro-lytens inre förbliver i stort sett oberört av elektrolysen, och till denna åsikt anslöt sig
bland annat även Davy. Det vill synas, som om Grotthus ansåg, att vätets uppträdande
i gasform berodde på att ett elektricitetsutbyte äger rum mellan de positivt laddade
vätejonerna och den negativa elektroden. Emellertid yttrar sig Grotthus tämligen
otydligt härom, och man får icke heller klart för sig, hur den elektriska strömmen
egentligen skall tänkas gå fram genom elektrolyten.
De franska fysikerna Riffault och Chompré kommo 1807 till den slutsatsen, att
definitiv spaltning äger rum inom hela elektrolytens massa, så att de ansågo, att en
ständig vandring av negativ elektricitet går åt ena hållet samtidigt med en ständig
vandring av positiv elektricitet åt det andra hållet. De hade nämligen i elektrolytens
inre nedsatt skiljeväggar av poröst material och på dem erhållit kristallbildningar. De
trodde sig till och med kunna konstatera, att den positiva strömmen var kraftigare än
den negativa.
Faradays elektrolytiska lag. Under de försök (se sid. 1099), som Faraday 1833
anställde för att påvisa identiteten mellan olika slags elektriciteter, kom han till en
slutsats, som blivit av grundläggande betydelse för ett klarläggande av elektrolysens natur.
Denna Faradays upptäckt innebär, att
den mängd, som av olika ämnen avskiljes genom
elektrolys, står alltid i ett konstant förhållande till den
elektricitetsmängd, som under elektrolysen passerat genom
ledningen.
Om man därför låter en viss elektricitetsmängd passera genom flera seriekopplade
elektrolytiska bad, komma sålunda de mängder, som av olika ämnen avskiljas, att stå
i bestämda viktproportioner. Om man exempelvis kopplar fyra elektrolytiska bad
i serie till samma strömkälla och i det första har smält blyoxid, i det andra
blyklo rid, i det tredje blyjodid och i det fjärde silverklorid samt låter ström passera så
länge, att 8 mg syrgas utvecklas vid det första badets anod, så komma de övriga
avskilda ämnenas vikter att bliva
anod katod
Vid blyoxid . . . 8.0 mg syre 103.2 mg bly
Vid blyklorid . . 35.4 .» klor 103.2 » »
Vid blyjodid . . . 127.0 » jod 103.2 » »
Vid silverklorid . 35.4 » klor 107.9 » silver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
