Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Växelverkan mellan materia och elektrisk ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRODYNAMISKA OCH ELEKTROKEMISKA FÖRETEELSER.
1139
Dissociationsteorien. Enligt dissociationsteorien tänker man sig således, att en
lösning av en elektrolyt innehåller elektrolytens molekyler fritt svävande under ständig
rörelse, vilken blir livligare, ju högre temperaturen är, och vilken orsakar ständiga
sammanstötningar mellan elektrolytens och lösningsmedlets molekyler. Härvid ske ständiga
upplösningar och återföreningar av elektrolytmolekylernas två motsatt laddade delar,
jonerna. Ju högre temperaturen är, d. v. s. ju livligare molekylarrörelsen är, i desto högre
grad spaltas elektrolytmolekylerna i fritt svävande, laddade joner, och ju större
utspädningen är, desto mindre utsikt ha elektrolytens joner att återförenas. Vid varje
koncentration och varje temperatur kommer ett stationärt tillstånd att råda,
molekylindividerna undergå växlande öden, men i stort sett är alltid antalet dissocierade molekyler
detsamma, så att dissociationsgraden, d. v. s. förhållandet mellan antalet dissocierade
och totala antalet molekyler, blir en fullt bestämd storhet. Vid mycket stor utspädning,
då jonerna äro ytterst glest fördelade i lösningsmedlet, ha de ingen chans till
återförening, så att samtliga molekyler förbli dissocierade; dissociationsgraden antager då
värdet 1.
Det är icke enbart värmerörelsen hos molekylerna, som genom kollisionerna orsakar
dissocieringen av molekylerna i motsatt laddade joner. Även sammanhållningskraften
mellan två laddade småpartiklar minskas i hög grad, när de befinna sig i en vätska. Vi
skola längre fram se, att vätskans dielektricitetskonstant (se sid. 1185) därvid spelar en
betydelsefull roll genom att modifiera Coulombs läg för attraktionen mellan två
laddningar. I vatten, vars dielektricitetskonstant är c:a 80, kommer sålunda attraktionen att
minskas till 1/80 av attraktionen i luft. När en elektrolyts molekyler bringas i
vattenlösning, kommer således jonernas sammanhållning i elektrolyten att även minskas
till 1/80. Dissociationsgraden i vattenlösningar visar sig också väsentligt större än
exempelvis i bensollösning, i överensstämmelse med att bensols dielektricitetskonstant blott
är c:a 2. Någon proportionalitet mellan dissociationsgrad och dielektricitetskonstant
råder dock ej, utan de dissocierande krafterna äro av mera invecklad beskaffenhet,
framför allt synes kemisk förening mellan lösningsmedlet och de fria jonerna, s. k. solvatation,
ha stort inflytande.
När det elektriska fält, som förefinnes mellan två spänningsförande metallbleck,
nedsättes i en elektrolytlösning, komma de fritt svävande laddade jonerna att utsättas
för mekanisk kraftverkan proportionell mot spänningsfallet. Jonerna försättas
härigenom i rörelse, men på grund av den starka friktion, som råder inom vätskan, blir
hastigheten icke ständigt stegrad utan konstant och proportionell mot spänningsfallet.
Hastigheten hos de positiva och negativa jonerna är icke lika. Detta, som anades av
Riffault och Chompré (se sid. 1133), blev klart ådagalagt genom de arbeten rörande
jonernas vandring, som den tyske fysikern och kemisten Johann Wilhelm Hittorf
(1824—1914) publicerade 1851—59. Därigenom att jonernas hastighet är konstant, sker
en jämn laddningstransport genom elektrolyten, och det är denna transport
av positiva joner med en hastighet i ena riktningen och
negativa med en annan hastighet i den motsatta
riktningen, som utgör den elektriska strömmen, och eftersom
ladd-ningstransportens båda hastigheter äro proportionella mot spänningsfallet, kommer den
därav betingade strömstyrkan att även vara proportionell mot spänningsfallet, så att
Ohms lag gäller för den elektrolytiska ledningen.
Ledningsförmågan betingas av jonernas antal och rörlighet och bestämmes medelst Wheatstones
brygga med användning av snabbt växlande ström, så att ingen elektrolys hinner äga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
