Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Växelverkan mellan materia och elektrisk ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1138
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
slagning till molekylkomplex. Det kan icke förnekas, att en viss tyngd ock
svårförståelighet vidlåder denna framställning, och när Arrhenius 1884 disputerade på denna avhandling
i Uppsala, blev den icke så särdeles nådigt bemött. Rörande sin avhandlings intentioner
har Arrhenius 1907 själv skrivit följande:
»Vid de föreläsningar, som min kemilärare, prof. Cleve, höll i Uppsala, framhölls
att det är omöjligt att bestämma molekylartillståndet för sådana ämnen, som i likhet
med rörsocker icke kunna överföras i gastillstånd. Jag insåg mycket riktigt, att detta
utgjorde en stor olägenhet, vars övervinnande skulle medföra ett väsentligt framsteg för
kemien. Vid samma tid utförde Raoult sitt grundläggande arbete, som ännu var obekant
för mig.»
»Jag föreställde mig, att bestämningen av ledningsförmågan för salter i lösningar,
vilka vid sidan om vatten innehålla en större mängd främmande oledare, skulle kunna
giva upplysning om deras molekylarvikt; Waldens nyare undersökningar visa dock, att
den inre friktionen spelar huvudrollen. De ingående undersökningarna av
ledningsförmågan riktade min uppmärksamhet därpå, att den ledande bråkdelen av saltmolekylerna
i första hand måste tagas hänsyn till. Under doktorsdisputationen framhöll emellertid
fakultetsopponenten Dr A. G. Ekstrand som en försvårande omständighet, att jag antagit,
att de ledande saltmolekylerna sönderfalla i joner. I förkänsla av att denna invändning
skulle stämma de flesta kemister emot min avhandling, bemödade jag mig att så litet
som möjligt framhäva dissociationen. Därigenom fördröjdes dissociationsteoriens
genombrott tre år.»
De akademiska svårigheter, som mötte Arrhenius i Uppsala, blevo dock icke så
långvariga. Genom ingripande av den framstående tyske kemisten Wilhelm Ostwald,
vilken en tid efter disputationen besökte Uppsala, blev Arrhenius utnämnd till docent
därstädes. Ar 1886 tilldelade Vetenskapsakademien honom ett större resestipendium.
Under sina forskningar hos Kohlrausch i Würzburg erhöll han kännedom om van’t
Hoffs banbrytande arbeten rörande analogien mellan gaser och lösningar, varefter
han 1888 begav sig till Amsterdam för att arbeta vidare på van’t Hoffs institution
därstädes.
Enligt den av van’t Hoff 1884 uppställda lagen för lösningar (se sid. 718) innehåller
en volymsenhet av olika lösningar vid samma osmotiska tryck och temperatur alltid
samma antal molekyler, varigenom det blir möjligt att bestämma molekylarvikten även
för sådana ämnen, som icke gå att överföra i gasform. Det problem, som föresvävat
Arrhenius och som genom Raoults undersökningar (se sid. 711) förts ett stort steg framåt,
syntes vara definitivt löst genom van’t Hoffs lag. När man skred till
molekylarviktsbe-stämningar enligt van’t Hoffs lag, visade det sig emellertid, att man vid elektrolyter alltid
fick alldeles för lågt värde på molekylarvikten i jämförelse med värden man på annat
sätt bestämt. Även vid gaser hade man tidigare kunnat påvisa avvikelser från Avogadros
lag men kunnat förklara dem bero därpå, att gasernas smådelar icke alltid äro molekyler
utan stimdom spaltade eller dissocierade molekyler, varigenom smådelarnas antal blir
större än antalet molekyler. Även avvikelserna från van’t Hoffs lag skulle kunna
förklaras bero på att det är smådelarna i form av både joner och molekyler, som man skall
räkna med i stället för med enbart molekyler. »Emellertid», skriver Arrhenius i Nordisk
Familjeboks artikel Dissociation, »syntes denna utväg så stridande mot alla föregående
kemiska erfarenheter, att van’t Hoff ej tilltrodde sig att beträda densamma.» Det blev i
stället Arrhenius, som 1887 tog detta steg, varigenom grunden lades till den moderna
på Williamson—Clausius’ hypotes grundade elektrolytiska dissociationsteorien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
