Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Faradays experimentalundersökningar - Elektromagnetiska energiförvandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FARADAYS UNDERSÖKNINGAR. ENERGIFÖRVANDLINGAR.
1177
Fig. 1008. Induktorium av modern typ med
hamm aravbrytare.
märströmmen blir ganska hög. Särskilt höga sekundärspänningar erhållas, om
sekundärspolen har många lindningar i förhållande till primärspolen och om de båda omsluta
en järnkärna av fernissade järntrådar eller bleck. En dylik s. k. induktionsrulle med
primär- och sekundärlindning på samma raka järnkärna är i grund och botten en
transformator; eftersom dess järnkärna icke såsom vid vanliga transformatorer bildar en
sluten järnkrets, kallas den en öppen transformator. Alstringen av primär växelström
genom avbrytare och galvaniskt element har genom enkelheten i anordningen haft en
mycket stor betydelse för laboratoriebruk. och avbrytaranordningen har så småningom
gjorts mer och mer effektiv. Foucault införde en oscillerande fjäderkontakt, rörlig på
samma sätt som kläppen på en elektrisk ringklocka; denna kontakt var försedd med ett
stift, som doppade upp och ned i kvicksilver, över vars yta hällts“sprit. Primärströmmen
leddes genom detta kontaktstift, och
strömavbrotten blevo synnerligen snabba och
effektiva. Fizeau parallellkopplade en kondensa
-tor till avbrytaren och stegrade snabbheten
i avbrotten ännu mera, varigenom avsevärda
sekundärspänningar kunde uppnås.
Den i Paris verksamme tyske
instru-mentmakaren Heinrich Daniel Rühmkorff
(1803—77) införde sekundärspolar med ett
mycket stort antal fina lindningar, som noga
isolerades med schellack. Trådlängden i
Rühmkorffs sekundärspolar kunde gå upp
till 100 å 125 km, medan primärspolens tråd var tämligen grov och bara några meter
lång. De sekundära spänningarna i ett dylikt s. k. induktorium blevo väldiga, så att
fotslånga gnistor erhöllos mellan sekundärspolens ytterändar.
Napoleon hade på sin tid i anslutning till Voltas upptäckt icke blott inrättat
ett årligt pris om 3 000 frs (se sid. 1069) för framsteg rörande »det galvaniska fluidet»,
utan han hade också uppställt ett pris på 60 000 frs till den, som av
vetenskapsakademien ansågs ha fört vetenskapen framåt »ett steg jämförbart med det, som i denna
vetenskap utförts av Franklin och Volta». Det stora priset blev aldrig utdelat, och det
årliga priset utdelades blott en gång, då Davy belönades (se sid. 1069). Napoleon III,
som icke i något avseende ville stå sin store namne efter, inrättade år 1852 ett vart femte
år återkommande pris på 50 000 frs för den mest betydelsefulla användningen av
volta-batteriet. Först 1864 blev detta pris för första och enda gången utdelat och tillföll då
Rühmkorff för dennes induktorium. Även om Rühmkorffs induktorium icke betydde
något som helst vetenskapligt framsteg utöver Faradays insatser, måste man erkänna,
att induktoriet på grund av en del sammanfallande omständigheter, särskilt
vakuumrör-teknikens utveckling, sedermera blivit av utomordentlig betydelse för den vetenskapliga
forskningen.
Som växelströmsalstrare har induktoriet den stora olägenheten, att primärströmmens
förlopp icke exakt kan förutbedömas. Anordningen kan på grund härav svårligen
underkastas teoretisk beräkning och kan därför icke sägas fylla tekniska anspråk. I vår tid,
då harmoniskt växlande växelström kan alstras även med mycket snabba växlingar,
har därför induktoriet i de flesta fall ersatts med växelströmsgeneratorer i förening med
transformatorer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
