Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Faradays experimentalundersökningar - Växelverkan mellan kraftfält, materia och ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1178
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Växelverkan mellan kraftfält, materia och ljus.
Elfte serien av Faradays experimentalundersökningar. Under sina epokgörande
undersökningar rörande induktionen hade Faraday så småningom letts till att se de
magnetiska fenomenen icke som fj ärr verkningar av magneter och strömmar utan som
yttringar av magnetfält, i vilka kraftlinjerna icke blott äro geometriska hjälpmedel utan
rent av kunna uppfattas såsom fysikaliska verkligheter. De magnetiska kraftlinjerna
eller rättare flödesrören, som spänna över från magnet till magnet och som vid elektriska
strömmar bilda slutna ringar, tänkas från punkt till punkt förmedla den magnetiska
verkan, liksom spända metallfjädrar överföra en mekanisk verkan. Att ett fält ena
ögonblicket har ett utseende och andra ögonblicket ett annat, så att kraftlinjernas gång
i de bägge fallen giver två olika bilder av fältets karaktär, uppfattas icke såsom två
fristående företeelser utan såsom resultatet av en inre omdaning, bestående i en
inbördes successiv förskjutning av flödesrören, vilka tänkas äga individuell existens. Genom
att på detta sätt lägga huvudvikten vid det magnetiska fältet och dess förändringar
i stället för att i första rummet tänka på magneterna själva och de elektriska
strömmarna lägger Faraday fast grund till de närverkningsföreställningar, som sedan utgjort
det utmärkande draget för den moderna elektricitetsläran.
För de rent elektriska fenomenens vidkommande sökte Faraday ävenledes komma
bort från fjärrkraftsföreställningar, men detta ställde sig betydligt svårare, ty Faraday
kände icke någon metod att direkt påvisa de elektriska kraftlinjerna på samma sätt, som
man med järnfilspån gör de magnetiska kraftlinjerna så påtagliga. Faraday var därför
tvungen att på andra vägar övertyga sig om att de elektriska fenomen, som
sammanhänga med laddade kroppar, ävenledes kunna tänkas knutna till föreställningen om
verkningar, vilka sprida sig i krökta banor i de icke-ledande ämnen, som omgiva de laddade
kropparna. Dessa ämnen, som man med hänsyn till att de förhindra den elektriska
strömmens genomgång brukar kalla isolatorer, såg Faraday som de egentliga förmedlarna av
elektriska verkningar, därför att genom dem gå just de elektriska kraftlinjerna.
Faraday underströk denna nya uppfattning genom att i stället för isolator säga dielektrikum
(av grek, dia, genom) eller dielektriskt ämne.
I vår tid kan man på ett betydligt enklare sätt åskådliggöra de resultat Faraday kom
fram till. Liksom järnfilspån ordna sig i rummet utanför magneter till bestämda
kraftlinjer och därigenom ge en totalbild av vad man kallar det magnetiska fältet, så kan man
även på ett liknande sätt få en bild av rummet utanför laddade kroppar. På en
kartongskiva, placerad mellan laddade kroppar, behöver man blott strö ut något lätt stoft,
exempelvis nikt eller pulvriserade gipskristaller, så ser man, hur dessa lätta kroppar ordna sig i
bestämda linjer, precis som järnfilspånen i det magnetiska fältet. Dessa elektriska
kraftlinjer, vilka börja och sluta på laddningar, ge en totalbild av vad man kallar det
elektriska fältet, d. v. s. det med en viss geometrisk struktur utrustade rummet utanför de
laddade kropparna. Befinna sig de laddade kropparna nedsänkta i en vätska, kan man
på ett mera fullkomligt sätt än genom att strö ut pulvret på en skiva framställa de
elektriska kraftlinjerna. Man behöver blott i vätskan blanda in något olösligt stoft med
ungefär samma specifika vikt som vätskan. Sedan de laddade kropparna nedsänkts i
vätskan, komma de kringsvävande stoftpartiklarna att liksom kedja sig samman i krökta
banor och på så sätt åskådliggöra elektricitetens verkningar i rummet utanför de
laddade kropparna. Det bör således icke möta några svårigheter att uppfatta de elektriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
