Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Faradays experimentalundersökningar - Växelverkan mellan kraftfält, materia och ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FARADAYS UNDERSÖKNINGAR. KRAFTFÄLT, MATERIA OCH LJUS.
1185
Coulombs lag i moderniserad form. När Coulomb på sin tid uppställde sin berömda
lag, förbisåg han icke blott det inflytande, som olika media kunde ha på de
attraktions-och repulsionskrafter, som han mätte, utan han trodde sig rent av ha skäl att anse, att ett
dylikt inflytande icke existerade. Märkligt nog gjorde Coulomb försök, där mediet måste
ha spelat en roll, och efter allt att döma tycks han därvid också ha fått avsevärt minskade
värden på de attraktionskrafter han mätte, men han sökte förklara detta på annat
sätt. Det förhöll sig nämligen så, att Coulomb, när han ville undersöka attraktionen
mellan två motsatt laddade kulor, till en början sökte placera ett isolerande hinder emellan
kulorna för att hindra dem från att genom beröring neutralisera varandras laddningar.
Därvid visade det sig, att kraften icke hade det värde, som svarar mot Coulombs lag, och
orsaken härtill sökte han dels i elektricitetsförluster och dels i kohesion mellan den rörliga,
laddade kulan och isolatorn.
Det är ju otvivelaktigt, att dessa bägge orsaker, avledning och kohesion, spelat in,
men faktum är, att även hindrets dielektricitetskonstant haft avgörande betydelse. Hur
stor betydelse ett dylikt mellanlägg av isolerande material har, kan man icke säga utan
att exakt känna materialets form och dielektricitetskonstant. Men det finns ett enkelt
fall, där man utan vidare kan bestämma inflytandet, nämligen när ett och samma
medium helt och hållet utfyller rummet mellan två små laddade kulor.
Attraktionskraften kommer nämligen i detta fall att vara omvänt proportionell mot
dielektrici-tetskonstanten, så att Coulombs lag (se sid. 1062) i moderniserad form matematiskt
ut-tryckes medelst formeln:
£T2
Två små, elektriskt laddade kulor, vilka på ett visst avstånd från varandra i luft
attraheras mot varandra med en viss kraft, komma, ifall de nedsänkas i petroleum, för
vilken dielektricitetskonstanten är ungefär 2, således att attrahera varandra endast med
halva denna kraft; nedsänkta i olivolja (dielektricitetskonstant = 3) komma de att
attrahera varandra med en tredjedel och i ricinolja (dielektricitetskonstant = 5) blott
med en femtedel av den kraft, som i luften gjorde sig gällande. Kunde man helt omgiva
kulorna med glas, skulle kraften vara blott ungefär en sjundedel av vad den är i luft.
När Coulomb vid sitt försök satte en glasskiva mellan kulorna, blev visserligen kraften
icke en sjundedel av vad han väntat sig, men något ditåt, säkerligen mindre än det halva,
om övriga störande faktorer kunnat undanröjas.
Från Faradays ståndpunkt måste varje isolator kunna försättas i elektriskt
tvångstillstånd med kraftlinjerna gående i en på förhand given riktning i förhållande
till materialet. Man behöver exempelvis blott forma materialet till en skiva, vinkelrätt
mot den bestämda riktningen, för att genom laddade beläggningar realisera detta. Men
från Faradays ståndpunkt är det icke säkert, att för samma laddningar på
beläggningarna tvångstillståndet blir lika utpräglat i alla riktningar. Har man exempelvis
materialet format som en kub, kan det på tre olika sätt, med tre olika par sidoytor, få
motsatta sidoytor belagda med metall och försättas i ifrågavarande tvångstillstånd.
Man bör kunna vänta sig, att kristaller, som i så många andra avseenden förete
olikheter i olika riktningar, även i detta hänseende göra det; de böra med andra ord ha
olika dielektricitetskonstant för olika riktningar.
Faraday anade ett inre sammanhang mellan molekylernas olika fysikaliska
egenskaper. Han säger på ett ställe i fjortonde serien: »I framtiden komma vi att bli i stånd
75—250164. Uppfinningarnas bok. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
