Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Faradays experimentalundersökningar - Växelverkan mellan kraftfält, materia och ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1186
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
att jämföra med varandra sådana materians korpuskularkrafter som tyngden,
kohesio-nen, elektriciteten och den kemiska frändskapen ävensom på ett eller annat sätt ur
deras verkningar härleda deras relativa ekvivalenter.» Faraday lyckades i många
avseenden förbereda ett djupare inträngande i dessa materians egenskaper, och på ett
glänsande sätt bekräftades hans förutsägelser om dielektricitetskonstantens olikhet
i olika riktningar hos en kristall. Vid uppmätning av dielektricitetskonstanten
hos en tärning av bergkristall befanns den i de tre olika riktningarna förhålla sig
SOm 1 till 0.9359 till 0.9331.
Teorier för dielektrisk verkan. Faraday hade lyckats visa isolatorernas
genomgripande betydelse för de elektrostatiska fenomenens karaktär, och i medvetandet
om närverkningsåskådningens stora fruktbarhet hade han utnyttjat sina upptäckter till
att skarpt framhålla fjärrkraftsidéernas skröplighet. Det blev därför en hederssak för
alla fjärrkraftsteoretici att visa, att det hela ingalunda kullstörtade den grundläggande
Coulombska teorien. Det vore ju högst fatalt, om all den möda, som under nästan
ett halvt sekel nedlagts på att matematiskt utveckla denna teori, skulle varit förgäves.
Och det vore också i högsta grad osannolikt, att Coulombs teori, som i så många
andra avseenden visat så god överensstämmelse med verkligheten, icke skulle låta sig
moderniseras till att även omfatta Faradays upptäckter.
Den engelske fysikern och matematikern William Thomson (sedermera lord
Kelvin, se sid. 636), vilken mer än någon bidragit till att sätta i gång det teoretiska
arbete, som åt Faradays idéer skulle giva den ma tematiskt-vetenskapliga form, som
behövdes för att ge dem deras rätta pondus, insåg, att svalget mellan Coulomb och
Faraday • mera rörde formen än innehållet. Sålunda säger han i en 1845 publicerad
avhandling On the mathematical theory of electricity in equilibrium (Den matematiska
teorien för statisk elektricitet):
»Mr Faradays undersökningar rörande elektrostatisk influens, vilka publicerats i en
avhandling utgörande elfte serien av hans Elektriska experimentalundersökningar, sattes i
gång i avsikt att pröva en idé, som han länge hyst, att de attraktions- och repulsionskrafter,
som förefinnas mellan fria elektriska laddningar, icke äro resultatet av någon fj ärr verkan
utan fortplantas genom en molekylär verkan mellan de intill varandra lagrade
partiklarna i det isolerande medium, som omgiver de elektriserade kropparna och som han
därför kallar didektrikum. An denna idé har han letts till några mycket märkliga åsikter
rörande influensen eller i själva verket rörande all elektrisk verkan över huvud taget. Som
det är omöjligt, att de fenomen, Faraday observerat, skulle kunna stå i strid med de
experimentella fakta, som ligga till grund för Coulombs teori, kan man vänta sig, att
olikheten mellan hans idéer och Coulombs uteslutande måste bero på en olika metod att
konstatera och fysikaliskt åskådliggöra samma lagar; jag tänker, att det kommer att bli möjligt
att visa, att ettdera av dessa sätt att se på saken skall, om det blott genomföres
tillräckligt långt, kunna läggas till grund för en matematisk teori, som till konsekvenser även får
den andras grundläggande principer. Denna teori kommer följaktligen att bli ett
uttryck för fenomenens yttersta lagar, oberoende av vilken fysikalisk hypotes vi av
ena eller andra anledningen ledas till att omfatta.»
Denna den unge Thomsons klara insikt om den matematiska teoriens ställning
till de fysikaliska hypoteserna (jfr sid. 1063) är anmärkningsvärd, och hans förutsägelse
blev icke blott sedermera genom Maxwell till fullo uppfylld, utan Thomson själv
lyckades i nu citerade avhandling påvisa, att Faraday själv givit ett uppslag, som, ifall det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
