Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Faradays experimentalundersökningar - Växelverkan mellan kraftfält, materia och ljus - Maxwells teori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAXWELLS TEORI.
1195
jerna, likaväl som en diamagnetisk nål kan bringas i stabil jämvikt i kraftlinjernas
riktning.
Att med hjälp av attraktioner och. repulsioner förklara de mekaniska krafternas
verkningar vid mera komplicerade fall ställer sig allt annat än lätt. Ja, det enkla fallet
med en diamagnetisk stavs repulsion i närheten av en magnet vållade
fjärrkraftsteo-retici stort huvudbry. Kommer en magnetpol att vid influens på ett diamagnetiskt
ämne giva upphov till en magnetpol av samma slag i stavens närmast belägna ände,
frågade man sig, eller hur skall man annars tolka repulsionen? I så fall borde ju även
en diamagnetisk kula genom influens från en magnet få samma pol närmast magneten,
och om kulan är vridbar kring en axel, borde den ju, genom repulsion av den ständigt
genom influens bildade polen, komma i evig rotation — perpetuum mobile! Dylika frågor
voro föremål för fjärrkraftsteoreticis forskningar och belysa tämligen bjärt det artificiella
i deras tolkning av influensens enkla fenomen (jfr sid. 1217).
MAXWELLS TEORI.
Mellan Faradays epokgörande upptäckter och vår tids storartade elektrotekniska
och vetenskapliga uppsving ligger en utvecklingskedja, som icke är mindre betydelsefull
än själva upptäckten av de grundläggande naturföreteelserna. Denna utvecklingskedja
utgöres framför allt av de insatser, som från olika håll gjorts att i matematisk
precisering samla Faradays experimentella resultat. Denna matematiska precisering kan ske
på olika sätt, och i det föregående har berörts, hurusom bl. a. de gamla idéernas
förkämpar gjorde allt, vad de kunde, för att intränga Faradays resultat i de gamla idéernas
matematiska ram. Just det kärnfullaste och mest fruktbara i hela Faradays skapelse
blev därigenom allvarligt hotat, ty Faradays oerhörda landvinningar hade
uppenbarligen sin rot i hans nya och friska syn på de elektriska och magnetiska fenomenen,
framför allt i hans fullkomliga frigjordhet från de gamla fjärrkraftsföreställningarna.
Att därför formulera Faradays resultat i matematiska lagar, framsprungna ur
fjärr-kraftsteoretiska kalkyler, måste leda till försumpning och tillbakagång.
Så länge man i likhet med Franz Neumann, Wilhelm Weber m. fl. (jfr sid. 1163)
nöjde sig med matematiska teorier utan alltför ingående fysikaliska utläggningar, var
detta hot icke så farligt. Men när experimentalfysici utan större matematiska färdigheter
sökte plåstra ihop Faradays rika fenomenvärld med hjälp av detalj beskrivande
fjärr-kraftshypoteser, blev det mera betänkligt, ty dylika »teorier» skaffade sig lättare
anhängare bland experimentalfysici och blevo på den grund direkt hindrande för
ut-utvecklingen. Dylika beskrivande teorier, vilka med förkärlek anknötos till Eulers
eterteori (se sid. 1054), uppställdes av tysken W. G. Hankel och fransmännen Reynard
och Montier. Mest uppmärksammad torde den av den svenske fysikern Erik Edlund
(1819—1888) år 1872 uppställda och 1874 närmare utarbetade eterteorien ha varit.
Denna teori, som Edlund själv verksamt bidrog till att sprida både på kontinenten
och inom vårt lands undervisning, bygger direkt på den Eulerska teoriens grund, ehuru
en brokig mångfald nya hypoteser måst tillfogas för att möjliggöra inrymmandet av alla
de elektriska fenomen, som tillkommit sedan 1760-talet. Lyckligtvis funnos i England
värdiga arvtagare till Faraday, män vilka förstodo att helt i Faradays egen anda
fullborda hans livsverk. Medan kontinentens fysici som bäst voro i gång med att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
