Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Faradays experimentalundersökningar - Växelverkan mellan kraftfält, materia och ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1194
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
fältrör individuell existens; de kunna vidga sig och draga sig samman, och de likna i detta
hänseende rör av elastiskt material. Laddningar och magnetpoler av motsatta slag äro
blott de båda motsatta ändarna av dylika rör, och d| mekaniska krafter, som verka
mellan laddningar resp, mellan magnetpoler, uppfattar Faraday som resultat av de
elastiska spänningar, som göra sig gällande i fältrören. Av sina ingående undersökningar
ansåg sig Faraday kunna draga den slutsatsen, att
de elektriska och magnetiska fältrören ha elastiska
egenskaper, vilka yttra sig dels som en i rörens
längdriktning gående, sammandragande spänning och dels som en
i rörens tvärriktning gående, utvidgande spänning.
Därest ett statiskt fält betingas av vissa i bestämda lägen givna materiella kroppar
(laddningar, magneter, strömbanor), så kännetecknas detta fält av en samling fältrör
med bestämd form. Om kropparna långsamt flyttas till annat inbördes läge, får man
enligt Faraday tänka sig, att fältrörens antal härvid förblir oförändrat, men däremot
ändra de under flyttningens förlopp så småningom form, så att de anpassa sig efter
kropparnas nya läge (jfr fig. 1010 sid. 1183). Denna långsamt skeende formförändring
har enligt Faraday sin yttersta orsak däri, att fältrören, när kropparna flyttas, dels
förlängas och dels pressas mot varandra, varvid de elastiska sammandragande och
utvidgande krafterna komma i spel och ändra formen, tills en ny jämvikt uppnås.
Införandet av en neutral kropp i ett fält medför ävenledes en förändring av fältrörens
gång. Härvid kan man, enligt Faraday, anse, att fältrören genomtränga kroppen och att
kroppen påverkas av mekaniska krafter, vilka ha sin orsak i att fältrörens form undergår
förändring genom kroppens närvaro i fältet. Faraday undersökte saken experimentellt
i magnetfält genom att införa en kula av visst material.
Med en liten kula av blyglas konstaterade Faraday, att den rör sig så i det magnetiska
fältet, att den drives från fältets kraftigare områden till
dess svagare.
Nu kan man, enligt Faraday, av kraftlinjernas gång bedöma fältets intensitet (se
sid. 1224) på så sätt, att man kan anse fältet kraftigare, där dessa kraftlinjer ligga tätt,
och svagare, där de ligga glest. Således kan man av blyglaskulans mekaniska påverkan i
ett magnetiskt kraftfält sluta till att en diamagnetisk kula rör sig från
ställen, där de magnetiska kraftlinjerna ligga tätt, till
ställen, där de ligga glesare.
Med en kula av urglödgat järn eller av paramagnetiskt ämne ställa sig förhållandena
rakt motsatta: en paramagnetisk kula rör sig mot sådana
ställen, där det magnetiska fältet är starkare, och flyttar
sig således till de områden, där kraftlinjerna ligga som
tätast.
Därest en kropp har annan form än kulform, är det svårare att förutse, hur den
kommer att mekaniskt påverkas i ett fält. Men i stort sett kan man dock tillämpa
Faradays teori så, att paramagnetiska ämnen röra sig så, att de så mycket som möjligt omsluta
områden med tätt liggande kraftlinjer, medan diamagnetiska ämnen röra sig så, att de
komma att så mycket som möjligt ligga inom områden med glest liggande kraftlinjer.
Om man, såsom Faraday vid sina första experiment, använder ett stavformigt material,
vridbart upphängt i en tråd, kan man, om nålen är lång och placerad i ett magnetfält
med starkt krökta kraftlinjer, i anslutning till Faradays teori mycket väl uppnå ett
stabilt jämviktstillstånd, när nålen är paramagnetisk och står vinkelrätt mot
kraftlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
