Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Maxwells teori - Vektorfälts geometriska egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAXWELLS TEORI. VEKTORFÄLTS GEOMETRISKA EGENSKAPER.
1205
är i grund och botten absolut förkastligt, och det är något för detta kunskapsområde
högeligen betecknande, att det kunnat kvarleva så segt som det gjort. Uttryckssättet
kvarlever från den tid, då man utrustade naturen med mänskliga egenskaper, men för att
hindra oss från att falla så djupt, att vi liksom vilden i fantasien se, hur magneten sträcker
ut sina sugarmar, då den drager till sig järnet, så gör man det hela riktigt ockult genom
att skjuta in Cotes’ finurliga »på avstånd»!
Fig. 1023. Topografisk
höjd-framställning med nivålinjer.
Fig. 1024. Topografisk
höjd-framställning med fallinjer.
Vektorfälts topografi. Vill man göra sig en klar föreställning om ett fälts
karaktär, måste man på något sätt kunna överblicka fältets egenskaper i dess samtliga
punkter. Detta är möjligt att genomföra på samma sätt som vid all annan
rumsbeskriv-ning: genom kartläggning eller s. k. topografisk beskrivning.
För att få en föreställning om jorden tänker man sig i första hand denna indelad i
ett nät av cirklar, latitudcirklar och longitudcirklar, och med hjälp av stjärnhimlen och
dessa abstrakta linjer orienterar sig exempelvis sjömannen på öppna havet. Men man
kan även med andra linjer och beteckningar orientera sig på ett sätt, som mera ansluter
sig till jordytans karaktär, och härtill använder man sig av sjökort och topografiska
kartor.
Vid rent topografiska kartor är det framför allt jordytans höjdförhållanden, som äro
av intresse, och vid sjökort är det på samma sätt dessa höjdförhållanden, som i första
hand intressera, ehuru de
här räknas som djup
under vattenytan.
En karta är intet
annat än en framställning
av sådana kurvor, som
uppstå genom jordytans
snitt med en mängd
parallella ytor. Vid ett litet
kartområde äro ytorna
vågräta plan på olika
nivå, så att snittlinjerna med skäl kunna kallas nivålinjer eller höjdkurvor. Gränsen
mellan land och vatten är en dylik snittlinje mellan vattenytans plan och jordytan.
Bergsbeteckningarna äro på samma sätt en mer eller mindre väl skisserad samling
nivålinjer (se fig. 1023), vilka tänkas erhållna genom snitt med vågräta plan placerade på
olika höjder. Stundom förses området mellan nivålinjerna med färg eller svärtning, och
dennas ton göres mörkare från fält till fält, så att en klar bild av höjdförhållandena
erhålles.
Vid sådana detaljkartor, som användas vid schaktningar och dylikt och som
erhållas genom sorgfällig nivellering av marken, äro dessa nivålinjer uttagna med stor
omsorg. Likaså äro sjökortens trefots- och sexfotslinjer dylika nivålinjer. Floder och
bäckar äro däremot linjer, som i viss mån angiva brantaste fallet, eftersom vattnet söker
sig fram, där det med sin tyngd så mycket som möjligt övervinner motstånden. För
vissa ändamål utsätter man även dylika fallinjer för att bättre markera terrängens
lut-ningsförhållanden, och fallinjerna måste, åtminstone på ett ungefär, gå vinkelrätt mot
nivålinjerna (se fig. 1024).
En med dessa kartor fullständigt analog topografisk beskrivning kan fullt
konsekvent genomföras vid karakteriseringen av ett vektorfält, och vi skola nu till en början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
