Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Maxwells teori - Vektorfälts geometriska egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1204
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Ett magnetiskt fält är ett sådant vektorfält, vars
fältvektor till riktning och storlek bestämmes medelsten i en
tätt sluten mässingsdosa, kring sin tyngdpunkt
fullkomligt fritt rörlig kompassnål.
För att framhäva den fysikaliska analogien, som redan Æpinus på sitt sätt
utnyttjade, vilja vi med nästan samma ordalag definiera elektriskt fält:
Ett elektriskt fält är ett sådant vektorfält, vars
fältvektor till riktning och storlek bestämmes medelst ett i
en tätt sluten glasdosa, kring sin tyngdpunkt fritt rörligt,
i ena ändan med laddning försett halmstrå.
Sedan vi fastslagit dessa två definitioner, kunna vi även besvara de gamla frågorna:
Vad är en magnet, vad är en elektriskt laddad kropp ? Vi kunna nämligen uppställa
följande definition på magnet:
Enmagnet är en kropp, som omgives av ett magnetfält,
även om den avlägsnas från omgivande kroppar,
och motsvarande definition på en elektriskt laddad kropp:
En elektriskt laddad kropp är en kropp, som omgives av
ett elektriskt fält, även om den avlägsnas från omgivande
kroppar.
Dessa definitioner, som längre fram ytterligare skola skärpas, äro icke lika dem
man vanligen möter i populära framställningar, men de äro gjorda så, att de kunna leda
fram till en verkligt klar uppfattning av egenskaperna hos de kroppar de avse att definiera.
I allmänhet hör man en magnet sägas vara en kropp, som drager till sig järn. Ja, stundom,
när man vill åstadkomma något riktigt fint, säger man, att »en magnet är en kropp, som
äger förmågan att på avstånd draga till sig järn»! Men hur otillfredsställande en dylik
definition är, framgår bäst därav, att man, enligt dess uppgift på vad en magnet är, icke
inhämtat så pass klar föreställning därom, att man kan skilja en magnet från en
dammsugare !
En dammsugare har nämligen också den underbara »förmågan» att på avstånd kunna
draga till sig spikar och andra mindre järnföremål. En elektriskt laddad kropp har även
■ samma underbara »förmåga» att kunna draga till sig järnföremål, om de blott äro
tillräckligt lätta. Men ingen annan kropp än en magnet har den egenskapen, att om man i
olika punkter utanför densamma placerar en tätt sluten mässingsdosa med en kring sin
tyngdpunkt fritt rörlig magnetnål, så kommer denna nål att intaga fullt bestämda
lägen. Nålens upphängning i tyngdpunkten förhindrar gravitationsfältets tyngdverkan,
den stängda dosan hindrar förväxling med luftens strömningsfält, och mässingen, varav
den slutna dosan är gjord, förhindrar förväxling med elektriska fält.
Vad som genast bör falla i ögonen beträffande dessa definitioner är, att magneten
såväl som den laddade kroppen icke karakteriseras genom någon direkt, vid kroppen
häftad egenskap, utan definitionen tvingar tanken att söka de för kroppen
karakteris-• tiska egenskaperna utanför kroppen. Detta är för den moderna elektricitetsläran typiskt.
Endast genom att undersöka rummet utanför kropparna kan man på ett tillfredsställande
sätt beskriva deras egenskaper.
Ett annat förhållande, som även förtjänar framhållas, är, att dessa definitioner icke
missbruka ordets makt över tanken genom att använda de i gammaldags litteratur
så vanliga uttrycken, enligt vilka magneten eller den laddade kroppen »har förmågan att»
göra ett eller annat, »draga till sig», ja, rent av »suga till sig». Ett dylikt uttryckssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
