Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Maxwells teori - Vektorfälts fysikaliska egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1222
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Fig. 1046. Fältväg bildad av två vektorlinjer och
två nivålinjer.
en del av ett godtyckligt fält. Fältet får vara ett strömnings-, gravitations-, elektriskt
eller magnetiskt fält, resonemanget blir i alla fallen detsamma. AA’ och BB’ äro två
nivåytor, AB och A’B’ två fältlinjer. Vi tänka oss utefter vägen A B B’A’ A lagd en
liten spårväg, på vilken en liten vagn är fritt rörlig. Vi bortse från att fältet skulle vara
en kombination av flera fält och tänka oss därför endast ett slags verkan på vagnen.
Är fältet ett gravitationsfält, kommer vagnens massa att påverkas av gravitationskrafter,
är det ett strömningsfält, erhållas tryckkrafter. Är fältet ett elektriskt fält, kunna vi
tänka oss den lilla vagnen elektriskt laddad. Vid ett magnetiskt fält få vi tänka oss
vagnen uppbära ena ändan av en
magnetstav, som är så lång, att dess
andra ända kan anses stå utanför fältets
mekaniska verkan.
I alla dessa fall är det således
möjligt att anse den lilla vagnen påverkad
av en kraft, som är proportionell mot
fältets intensitet och ägande samma
riktning som fältet. Genom lämplig
avpassning av vagnens storlek, laddning etc.
kan man uppnå, att kraften just är lika
stor som fältintensiteten. Fältriktningen
är vinkelrät mot spåren AA’ och BB’,
eftersom dessa ligga på en nivåyta, och
med nivåyta menas ju en yta, vinkelrät
mot fältets riktning. Utefter de bägge
andra spårstyckena sammanfaller
kraftens riktning med vägens; vi tänka oss,
att den på AB går från A till B, då måste
den på A B’ gå från A’ till B’.
Placeras nu den lilla vagnen utan att äga någon rörelse i punkten A, så drivs den
av fältet mot B; den mekaniska kraften uträttar härvid ett arbete lika med
produkten av lamellens tjocklek, AB, och fältets medelintensitet F, och detta arbete åtgår
att åt vagnen ge en viss hastighet. På grund av denna hastighet glider vagnen vidare
på vägen BB och, därest energiförluster undvikas, måste den ha samma hastighet, när
den når fram till punkten B’, eftersom intet arbete uträttats, enär kraft och väg inbördes
bilda rät vinkel. Vid B’ glider den över på spåret från B’ till A’ och hindras av fältets
mekaniska påverkan i sin rörelse, så att hastigheten så småningom avtager. Härvid
förlorar den av sin rörelseenergi lika mycket som motsvarar fältets arbete från B’ till A’.
Detta arbete är lika med produkten av lamellens tjocklek B’A’ och fältets
medelintensitet F’. Gäller virvellagen, är arbetet utefter vägen AB just så stort som arbetet
utefter B’A’, så att vagnen vid framkomsten till A’ förlorat all den energi den erhållit.
Skulle däremot virvellagen icke gälla, finge man antingen ett positivt eller ett negativt
överskott, beroende på om arbetet utefter AB är större än eller mindre än arbetet
utefter B’A’.
Låt oss till en början antaga, att man finge ett positivt överskott, så att således fältet
icke förmått helt hejda vagnen under dess rörelse utefter B’A’. När vagnen så kommer
fram till A’, har den en viss hastighet och kan på grund av trögheten köra vidare till A.
Därefter fortsätter den, och genom fältets inverkan kommer hastigheten ytterligare att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
