Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Maxwells teori - Elektriska och magnetiska fält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAXWELLS TEORI. ELEKTRISKA OCH MAGNETISKA FÄLT.
1233
ringsmotstånd, kan man bestämma en rad motsvarande värden på H och B. I stället
för att dividera B med H. och beräkna brukar man på ett rutpapper utpricka punkter
för samhöriga värden och får på så sätt en magnetisering skurva (se fig. 1054), vilken i början
höjer sig mycket långsamt (detta synes någorlunda på den grovt tecknade kurvan i fig.
1055) för att efter en därpå följande
snabb höjning åter endast svagt stiga.
Den förste, som påvisade att mot
små 77-värden svara mycket små
B-värden, medan B däremot raskt
stiger med H, var Stoletow (1873),
varpå Rowland samma år utvidgade
undersökningarna i hög grad.
Synnerligen omfattande undersökningar
rörande de ferromagnetiska ämnenas
egenskaper under olika betingelser
utfördes på 1880-talet av
engelsmännen John Hopkins och James
Alfred Ewing. Ewing införde
därvid bl. a. den numera så viktiga ter-
men hysteresis (av grek, hy ster éo, bliva efter) till att beteckna den fördröjning
R-värdena uppvisa vid periodiskt växlande 77-värden. Denna hysteresis klargöres bäst i
samband med fig. 1055. Om en slitsad, med strömspole försedd järnring är av väl urglödgat
smidesjärn, så visar den intet magnetflöde genom slitsen, när magnetiseringsströmmen är
noll, 77 = 0. Ökas H, d. v. s. magnetiseringsströmmen, gradvis, kommer B, som mätes
av flödet i slitsen, att stiga efter magnetiseringskurvan (OA).
Om man däremot, sedan ett visst H-värde (OG) uppnåtts, åter
låter magnetiseringsströmmen avtaga mot noll, så sker icke
en fullständig avmagnetisering; R-värdena komma icke att
återtaga de ursprungliga, mot de föregående 77-värdena
svarande värdena, utan B avtager långsammare, så att
magne-tiseringen åskådliggöres av en ovanför den »jungfruliga»
magnetiseringskurvan (OA) belägen kurva (AB), som skär
B-axeln. Den energi, som tillförts för att uppbygga magneten,
återfås således icke helt vid avmagnetiseringen. Det mot
H = 0 svarande 7?-värdet (OB) representerar det remanenta. magnetfältet. Låter man
strömmen ändra riktning och åter öka i styrka, kommer järnet att mer och mer
av-magnetiseras, och till slut försvinner fältet i slitsen. Det mot B — 0 svarande 77-värdet
(00) kallar man med en gammaldags, från Coulomb-Æpinus’ teori hämtad term för
koercitivkrajt. Därest strömmen växlar fram och tillbaka mellan två motsatta
yttervärden, kommer magnetiseringsförloppet att åskådliggöras av en sluten kurvslinga,
hysteresisslinga, och man kan teoretiskt visa, att den yta, som denna slinga omsluter,
representerar en för varje ommagnetiseringsperiod gjord, till varje cm3 av materialet
lokaliserad förlust av magnetisk fältenergi. Denna förlust visar sig på så sätt, att
materialet uppvärmes, s. k. hysteresisvärme utvecklas i järnmaterialet.
Vid elektriska generatorer och motorer komma dylika ständiga ommagnetiseringar
att äga rum i alla de järndelar, som rotera eller befinna sig i närheten av roterande
magneter eller strömförande ledningar. Dylika järndelar tillverkas med hänsyn tillvirvel-
Fig. 1054. Magnetiseringskurvor för dynamobleck
(överst) och gjutjärn (underst).
78—250164. Uppfinningarnas bok. I.
Fig. 1055. Hysteresisslinga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
