Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Maxwells teori - Elektriska och magnetiska fält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1234
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
strömsförlusterna (se sid. 1175) av dynamobleck, vars magnetiska egenskaper följaktligen
böra vara sådana, att magnetiseringsförlusterna, hysteresisförluster, bli små, d. v. s.
hysteresisslingan måste vara ytterst smal. De stillastående, oföränderligt
magneti-serade yttre järndelarna kunna däremot med fördel utföras på ett mera ekonomiskt sätt
av gjutjärn, vars hysteresisslingas relativt stora utbredning icke medför några
olägenheter.
Vid magnetiska lyftkranar, magnetiska chuckar och andra elektromagneter, vilka
utnyttjats att mekaniskt åverka arbetsstycken av järn, kommer detta arbetsstycke att
av elektromagneten fasthållas på grund därav, att elektromagnetens magnetflöde
passerar igenom stycket, som tätt slutes an mot magnetens polytor. En dylik magnets
bärkraft betingas av flödets storlek, således av värdet på B, medan dess driftsekonomi
betingas av strömförbrukningen, vilken i sin tur är avgörande för H. Vill man realisera
ekonomiskt arbetande elektromagneter, får man således konstruera dem så, att största
möjliga B-värde erhålles för minsta möjliga IZ-värde. Magnetiseringskurvan giver fullt
besked om hur valet skall göras. Så länge B hastigt stiger, ökas effektiviteten hos
elektromagneten med ökad strömförbrukning. Sedan magnetiseringskurvans knä passerats, stiger
kurvan endast helt långsamt; en ökning av strömförbrukningen (H) till det dubbla medför
icke på långt när en fördubbling av effektiviteten (5). Mest gynnsamt blir det, om man
låter elektromagneten arbeta med de B- och H-värden, som svara mot
magnetiseringskurvans knä. Vid magneter, som sammansättas av olika material, t. ex. fältmagneterna
i en elektrisk generator eller motor, får man dimensionera de olika järnmaterialens
tvärsnitt så, att samma flöde ger upphov till varderas gynnsammaste B-värde. För material
av smidesjärn och gjutjärn av de kvaliteter, som fig. 1054 visar, är gynnsamma R-värdet
för smidesjärn ungefär dubbelt så stort som för gjutjärn; detta betyder, att antalet
ep-hetsrör per cm2 är dubbelt så stort hos smidesjärnet, varför gjutjärnet får ges ungefär
dubbelt så stor tvärsektion för att släppa fram samma flöde som smidesjärnet.
Elektriska fältstorlieter. Antalet enhetsrör per cm2, fältlamellsintensiteten, kallas
här elektrisk förskjutning, D, medan antalet lameller per cm, fältrörsintensiteten, kallas
elektrisk fältstyrka, E. Förhållandet mellan båda angiver genomträngligheten, som
benämnes dielektricitetskonstant, e, så att
D = eE.
Totala antalet enhetsrör inom ett område, det elektriska flödet, kallas
elektricitetsmängd eller laddning, Q, och mätes i coulomb (se sid. 1101). Totala antalet enhetslameller
angiver elektrisk spänning, V, och mätes i volt (se sid. 1087 o. sid. 1129). Någon särskild
beteckning för elektrisk källstyrka, som ju mätes av det utgående flödet, är icke
nödvändig, utan härtill användes laddningen Q. Däremot betecknas laddning stätheten
vanligen med q, så att
div D = g.
Någon stationär elektrisk virvel, motsvarande den konstanta elektriska strömmens
magnetiska virvel, finnes icke. Vid föränderliga fält skola vi dock längre fram även
möta elektriska virvlar, vilkas virveltäthet således kan betecknas rot E.
I de praktiska enheterna coulomb och volt kan man även uttrycka D och E, varvid
den elektriska förskjutningen således mätes i antal coulombrör per kvadratcentimeter,
coul/cm2, och den elektriska fältstyrkan mätes i antal voltlameller per centimeter, volt/cm.
Emellertid ha dessa mått sitt ursprung i elektromagnetiska mått (el.-magn. enh.) gjorda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
