Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Elektricitetsledning genom gaser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1296
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
vid en skiktad ljuspelare, och den har tydligen krävt en ytterst noggrann sondering av
rummet inuti vakuumröret. Här se vi icke längre hela vakuumröret i figuren, men de
olika ljusskikten finnas i diagrammets nederkant markerade medelst små streckade ytor,
och dessas höjd anger ett relativt mått på ljusets intensitet. Dessa streckade ytor visa,
att skikten äro ljusast i den del, som ligger närmast katoden, och att deras ljusintensitet
avtager åt anoden till. Diagrammets kurva anger tydligen, hurusom fältstyrkan stiger
och sjunker inom den positiva ljuspelaren, och man kan också se, att de största värdena
förekomma, där ljusintensiteten är störst, medan däremot de minsta värdena uppträda
vid pelarens mörka mellanskikt. I mörka mellanrummet företer fältstyrkan ett
regelbundet sjunkande förlopp, och ett dylikt förlopp är, i motsats till det av Graham angivna,
att betrakta såsom det normala.
Katodfallet. Den spänningsdifferens, som finnes mellan katodens metallyta och det
negativa glimljusets mot katoden vettande yttersta del, kallas för katodfallet. Likaså
kallar man den spänningsdifferens, som finnes mellan anoden och anodskiktets yttersta
del, för anodfall. Av dessa två spänningar är särskilt katodfallet av utomordentligt stort
intresse, och det har egenskaper, som äro relativt lätta att känneteckna. Däremot har
anodfallet icke så stor betydelse och har därför ej heller varit föremål för så ingående
undersökningar som katodfallet.
Ingående undersökningar, vilka av E. Goldstein påbörjades år 1881 och som
sedermera av andra forskare ingående fullföljts, ha givit vid handen, att vid normalt
tillstånd, d. v. s. så länge det negativa glimljuset har möjlighet att utbreda sig över
katoden, så gäller, att det normala katodfallet är oberoende av
såväl gastryck som strömstyrka och endast beroende av
gasens och katodens kemiska beskaffenhet. Har däremot
strömstyrkan ökats eller trycket sänkts därhän, att det negativa glimljuset betäcker hela
katodens yta, så kommer vid fortsatt ökning av strömstyrkan eller minskning av trycket
katodfallet att växa, och katodfallet räknas ej längre som normalt.
Vad som i så hög grad lockat forskarnas intresse för det normala katodfallet är
just, att detsamma endast och allenast beror av den kemiska beskaffenheten av de
material, som komma till användning, så att icke heller temperaturen har det ringaste
inflytande på katodfallets storlek, icke ens om man upphettar katoden, tills den blir
rödglödande. I följande tabell återges en del värden, som K. Mey 1903 experimentellt
bestämt för det normala katodfallet:
[-Platina Kvicksilver-]
{+Pla- tina Kvick- silver+} Silver [-Koppar-] {+Kop- par+} Järn Zink [-Aluminium-] {+Alumi- nium+} Magne-
Natri-sium um [-Kalium-] {+Ka- lium+}
Atomvikt 194 200 107 63.4 56 65 21 24 23 39
Specifik vikt 21.5 13.6 10.5 8.7 7.7 7.1 2.6 1.7 0.98 0.87
Syrgas 369 — — — — — —— 310 — —
Vätgas 300 — 295 280 230 213 190 168 185 172
Kvävgas 232 226 — — — — — 207 178 170
Helium 160 142.5 162 177 161 143 141 125 80 68
Metallerna äro ordnade efter specifik vikt, och man ser för såväl vätgasen som för
helium hurusom katodfallet avtager med metallernas avtagande specifika vikt; det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
