Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Elektricitetsledning genom gaser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRICITET OCH MATERIA. ELEKTRICITET GENOM GASER.
1303
gasens jonisering och ökningen av dess ledningsförmåga. Fig. 1100 visar Thomsons och
Rutherfords mätanordning för bestämning av den joniserade gasens ledningsförmåga
och mättningsströmmen. Gasen befinner sig mellan en kondensators båda plattor (A och
B) och bestrålas från ett röntgenrör. Den ena kondensatorplattan (A) hålles vid en
bestämd potential genom att anslutas till ena polen av ett ackumulatorbatteri, vars
andra pol jordförbindes (Earth). Den andra kondensatorplattan (H) förbindes med två
kvadranter i en kvadrantelektrometer (se sid. 1036), vars båda andra kvadranter
jordförbindas. Genom att kortsluta elektrometerns båda ledningar kommer denna
platta (B) att antaga jordens potential, så att en spänningsskillnad lika med
batterispänningen uppstår mellan plattorna, och en ström börjar gå genom gasen. Avbrytes
förbindelsen mellan elektrometerledningarna, börjar elektrometern göra utslag, visande
stigande spänning hos plattan (B). Strömmen genom kondensatorns gasmellanrum
laddar upp plattan (B) och ökar denna spänning gradvis; av den hastighet, med vilken
elektrometerutslaget ökas, kan man beräkna strömstyrkan. Diagrammet i fig. 1101
visar hur strömmen J ökas till mättningsvärdet Jm, när man ökar batterispänningen V
genom att koppla fler och fler ackumulatorer i serie.
Radioaktivitet. De första röntgenrören saknade antikatod; röntgenstrålningen
utgick från de delar av rörets glasvägg, där fluorescensen genom katodstrålarnas verkan var
livligast. Detta föranledde Henri Poincaré att i januari 1906 uttala den förmodan, att
fluorescensen är den närmaste anledningen till röntgenstrålarnas uppkomst, men att det
inte har någon betydelse hur fluorescensen uppstår. En del svavelföreningar visa efter
stark belysning livlig luminiscens (jfr sid. 913), och det låg nära till hands att pröva
Poin-carés förmodan på dylika ämnen. Ett flertal forskare, Henry, Niewenglowski och Troost,
ansågo sig även ha konstaterat, att belysta luminiscerande ämnen, såsom svavelzink
och svavelkalicum, svärta fotografiplåten tvärs genom svart papper. Andra kunde
däremot icke få fram dessa fenomen.
Den franske fysikern och sedermera nobelpristagaren Antoine Henri Becquerel
(1852—1908) kunde dock 1896 hos uransalter påvisa en synnerligen påtaglig verkan.
Starkaste verkan eller radioaktivitet, som man efter Mme Curies förslag kallar det, visade
den silvervita, hårda metallen uran själv. Urans och dess salters radioaktivitet är
oberoende av varje föregående belysning. Becquerel hade ett stycke uran förvarat i mörker
under åratal, utan att dess förmåga att tvärs genom svart papper svärta fotografiplåten
försvagades. Becquerel tillskrev denna verkan vissa strålar, uranstrålar, numera kallade
becquerélstrålar. Dessa strålar tänkte han sig utgå från urans atomer, eftersom alla urans
kemiska föreningar uppvisa påtaglig radioaktivitet. Enligt vad den tyske fysikern E.
Schmidt 1898 visade, är även metallen torium radioaktiv.
Rutherford publicerade i januari 1899 resultaten av mycket ingående undersökningar
rörande den radioaktiva strålningen från uran och dess kemiska föreningar. Härvid
använde han sig av den radioaktiva strålningens joniserande inverkan på gaser och företog
mätningar med den metod, som han tillsammans med J. J. Thomson tidigare använt (se
föreg. sid.) vid mätning av röntgenstrålarnas jonisering av gaser. I stället för att från ett
röntgenrör belysa gasen mellan kondensatorplattorna (se fig. 1100) placerade han det
radioaktiva ämnet mellan kondensatorplattorna. Rutherford kunde konstatera, att
strålningen från uran omfattar minst två slags strålar, dels a-strålar (alfastrålar) med mycket
kort räckvidd och dels ^-strålar (betastrålar) med väsentligt större räckvidd. Sedermera
har man konstaterat, att a-strålarna och /5-strålarna avvika åt motsatta håll under
inver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
