Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Elektricitetsledning genom gaser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1302
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
otjänlig. Coulomb sökte 1785 genom mätningar bestämma hur fort en laddad kropp
förlorar sin laddning (se sid. 1062). Couloinb tänkte sig, att laddningen så småningom
försvinner, på den grund att luftens molekyler vid kontakt upptaga laddning och
bortstötas, varefter nya molekyler strömma till och på så sätt långsamt förmedla
urladdningen. Matteucci, som 1850 gjorde liknande systematiska försök, kom till det resultatet,
att luft, kolsyra och vätgas urladda en kropp lika hastigt, men att denna hastighet är
mindre, ju lägre gasens tryck är. Hittorf ansåg, att dammpartiklarna i luften äro de
verkliga urladdarna, ty om luften noga filtrerades och inneslöts i ett kärl med ett laddat
guld-bladselektroskop, kunde guldbladen stå isär under loppet av flera dagar. Atmosfärens
elektriska ledningsförmåga är av stor betydelse för meteorologien och underkastades
(1900) ingående undersökningar av J. Elster och H. Geitel. De funno, att hastigheten
vid avledning genom atmosfären berodde på en mängd omständigheter; den är mindre i
Fig. 1100. Undersökning av
ledningsförmågan hos gaser, vilka joniserats genom
röntgenbestrålning. Efter J. J. Thomson o. E.
Ru-therford 1896.
Fig. 1101. Den mellan kondensatorplattorna i fig.
1100 befintliga gasmängden kan icke släppa
genom hur stark ström som helst, utan med ökad
spänning närmar sig strömmen ett
mättnings-värde.
dimma än i klart väder, den ökar med höjden över havet. På bergstoppar avledes
negativ elektricitet hastigare än positiv, medan bägge slagen elektricitet förhålla sig
lika på slättland.
Efter upptäckten av röntgenstrålarna som ett effektivt medel att göra gaser
elektriskt ledande företog den engelske fysikern, sedermera nobelpristagaren sir Joseph J.
Thomson (f. 1856) i samarbete med E. Rutherford 1896 ingående studier av detta
fenomen, och de kunde visa, att genom röntgenbestrålningen gasen får ändrad
sammansättning, på så sätt att den förutom gasmolekyler även innehåller något annat, som
just är orsaken till ledningsförmågan. Detta nya »något» kunde filtreras bort ifrån gasen
genom en propp av glasull eller genom vatten, det kunde också avskiljas från gasen genom
ett kraftigt elektriskt fält. Detta »något» måste följaktligen äga elektrisk laddning, men
eftersom gasen som helhet i ledande tillstånd icke visar elektrisk laddning, måste dess
ledande del bestå av både positiva och negativa smådelar. Utan att förutsätta någon
större likhet mellan gasers och elektrolyters ledningsegenskaper kallade Thomson och
Rutherford dessa smådelar joner, gasen i ledande tillstånd säges vara joniserad. Gasers
jonisering i positiva och negativa joner kan icke vara utav exakt samma art som en
elek-trolyts dissociering i joner. Detta framgår bl. a. därav, att vid elektrolyters dissociation
det alltid är kemiska föreningar, som spaltas i joner, medan däremot gasformiga
grundämnen, såsom syrgas eller vätgas, kunna joniseras genom röntgenbestrålning.
Joniserade gasers elektricitetsledning följer icke Ohms lag; i stället för att växa
proportionellt mot spänningen kommer strömmens tillväxt att bli allt mindre och mindre,
tills ett gränsvärde, mättnings strömmen, uppnås. Ökas spänningen ytterligare, kommer
strömmen att oförändrat ha detta mättningsvärde, ända tills spänningen vid normala
gastryck blir tiotusentals volt per centimeter, då det elektriska fältet självt bidrager till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
