Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Atomfysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1322
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
En dylik överensstämmelse mellan grundämnenas spektra och deras kemiska
egenskaper föranledde Kirchhoff och Bunsen att av vissa spektrallinjers förekomst, en blå
och en röd linje, förutspå, att förutom de vanliga alkalimetallerna, kalium, natrium och
den av den svenske kemisten J. A. Arfvedson 1817 upptäckta metallen litium, finnas
tvenne andra med dem närbesläktade. De lyckades också 1861 isolera dessa två nya
grundämnen, som de kallade cesium och rubidium efter de latinska namnen på
himmelsblå och mörkröd, och det visade sig, att deras förutsägelse eller prognos (av grek.
pro, förut, och gnosis, kunskap) rörande de nya metallernas kemiska egenskaper även
stämde. 1862 funno Crookes och Lamy på samma sätt, oberoende av varandra,
grundämnet tallium, och 1863 upptäckte Reich och Richter grundämnet indium.
Tack vare spektralanalysens utomordentliga känslighet behövas ytterst ringa
mängder för undersökning av ett prov. Exempelvis var O.ooooi mg tillräckligt för att
upptäcka cesium, och Lamy kunde iakttaga tallium med ett prov, som blott innehöll
0.00002 mg av denna metall. Med nutida instrument kan man nöja sig med ännu mindre
mängder. Spektralanalysen tillåter även undersökning av de i stjärnor och kometer
ingående grundämnena. Den franske astrofysikern P. J. C. Janssen skilde 1862 de från
jordatmosfären hörande s. k. telluriska linjerna från solens frauenhoferska linjer och
påvisade genom analys av solprotuberanserna, att i solen ingår ett dittills obekant ämne.
Detta ämne påvisades i solkromosfären av den engelske astrofysikern sir J. N. Lockyer,
som kallade det helium, solämnet, och jämte kemisten E. Frankland förutsade han, att
helium är en gas, som i mycket liknar vätgasen.
Bunsens och Kirchhoffs grundämnesprognoser och de därpå följande
upptäckterna av nya grundämnen väckte ett utomordentligt uppseende, icke minst därför att de
visade en viss naturlig släktskapsföljd hos olika grundämnen. Under 1860-talet började
kemisterna att söka åstadkomma en naturlig gruppering av grundämnena i hopp om att
på så sätt kunna låta grundämnenas inbördes släktskap komma klart till synes. Den
förste, som gjort något mera anmärkningsvärt försök i denna riktning, torde ha varit den
franske geologen Beguyer de Chaucourtots, som 1862 föreläde den franska
vetenskapsakademien »en naturlig klassifikation av de enkla elementen och radikalerna». Denna
klassifikation bestod av en gruppering av grundämnena och några av deras oxider efter
stigande atomvikt i en »tellurisk skruv» eller en spiraltrappa med sexton trappsteg på
varje varv. I denna trappa kommo närbesläktade grundämnen att stå mitt över varandra,
så att härigenom en atomvikternas periodicitet tydligt kom till synes som ett
kännetecken på närbesläktade grundämnen. Emellertid var Chaucourtois’ periodiska system
ganska ofullkomligt, därför att han dragit in oxiderna till ett flertal grundämnen för
att få skruven någorlunda utfylld; vissa luckor kvarstodo dock. Den tyske kemisten
Lothar Meyer publicerade 1864 några liknande funderingar. Genom att ordna de
envärdiga] grundämnena efter atomvikt i en tabell och genom att för de 2-värdiga,
3-värdiga och 4-värdiga elementen göra liknande tabeller kunde han konstatera, att
skillnaden mellan atomvikterna (således stighöjden i Chaucourtois’ skruv) var någorlunda
konstant. Ibland var skillnaden avsevärt växlande, men då kunde Meyer ursäkta detta
med att dessa differenser kunna »med fog och rätt anses framkomna ur oriktigt
bestämda värden på atomvikterna». En dylik utsago kan uppfattas som en prognos av
atomvikternas riktiga värden.
En betydligt fullkomligare och till prognos mera användbar metod att fysikaliskt
känneteckna grundämnenas egenskaper medelst atomvikten gavs 1869 av den ryske
kemisten Dimitri Mendelejev (1834—1907). Ett kort utdrag av den på ryska
publi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
