Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Atomfysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1330
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Fig. 1127. Wilsondiagram över en röntgenstråles
gång genom en gas, som joniseras genom
frigörandet av elektroner, som slungas åt alla håll.
viktsskalans delstreck 20 och 22 utan även vid 10 och 11. Argon visade sig ha isotoperna
40 och 36, varav den första gav en synnerligen starkt lysande fläck. Men även spektra av
andra och tredje ordningen med atomvikterna 20 och 13.3 kunde påvisas (se fig. 1126).
Isotopforskningen har gått oerhört snabbt framåt och givit vid handen, att en hel
Inängd vanliga grundämnen bestå av isotoper till växlande antal. De flesta isotoperna
uppvisar xenon, som har nio stycken. Tack vare masspektrografens vittnesbörd om
heltaliga atomvikter har ny aktualitet givits åt den av den engelske kemisten William
Prout 1815 uppställda lagen, Prouts lag, enligt vilken alla atomvikter äro
heltalsmultiplar av en enda atomvikt. Det var emellertid på
synnerligen lösa grunder Prout trodde sig kunna uppställa hypotesen om ett enda
grundämne, protyl, varav alla andra skulle
vara uppbyggda. Den moderna
atomfysiken har öppnat väsentligt djupare
perspektiv. Atomvikten kan enligt
Soddy-Fajans’ lag icke längre spela så
dominerande roll, atomkärnan och dess yttre
system av elektroner (se sid. 1340) ha
ryckt i förgrunden, och man kan numera
vänta sig, att Prouts heltalsregel icke
skall exakt gälla. Astons sista instrument
(1927) har en noggrannhet av O.oooi
enhet av atomviktsskalan, och sätter man
syrets atomvikt till O = 16.000o, så blir
elektronens atomvikt 0. o o 05 4 6, och övriga
atomvikter ha icke nollor i de sista
decimalerna. Elektronvikterna visa sig ha
ett inflytande, som Aston närmare angivit
med hjälp av en storhet, som han kallar
packning skvot.
Wilsonkamniaren. Den engelske
fysikern, sedermera nobelpristagaren Charles
Thomson Rees Wilson (f. 1869) hade
vid mitten av 1890-talet sysslat med
atmosfäriska frågor om moln och regnbildning och därvid experimentellt sökt
åstadkomma dylika fenomen. Man visste genom tidigare undersökningar av den skotske
meteorologen J. Aitken, att vattenånga kan bringas att bilda dimma, ifall den fuktiga
luften innehåller fina stoftpartiklar, på vilka vattnet vid luftens plötsliga utvidgning
kan fällas ut i form av fina vattendroppar. Dylika s. k. kondensationskärnor fanns det
bl. a. gott om i Londons sotiga luft och orsakade förr den täta Londondimman, som
man numera dock lyckats avsevärt bekämpa genom rening av fabriksröken.
Wilson konstruerade en med en rörlig kolv försedd kammare, vari mättad
vattenånga (jfr sid. 685) utsattes för plötsliga utvidgningar genom kolvens förflyttning.
Genom upprepade dimbildningar och dimmans nedsjunkning mot kärlets botten
kunde han bortskaffa alla stoftpartiklar och utföra försök med ren, fuktighetsmättad
luft. Det visade sig då, att en volymökning av 25 % utgjorde en kritisk gräns, så
att ingen dimma kunde erhållas, om utvidgningen höll sig under denna gräns, medan
Fig. 1128. Wilsondiagram över en ^-partikels
gång genom en gas, som joniseras genom
par-eller gruppvis frigörelse av elektroner.
Fig. 1129. Wilsondiagram över en »-partikels
sicksackrörelse mellan atomerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
