Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Atomfysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1342
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
metallplåt (P), och mellan dem placeras ett galler (G). Glödtråd och plåt hållas i
bestämda, motsatta (obs. pilarna, som angiva det elektriska fältets riktning)
spänningar V! resp. v2 i förhållande till gallret genom ett batteri, och anodströmmen mätes
med en galvanometer (Ga). Galler-plåt-spänningen v2 är här blott c:a 0.5 volt;
glödtråd-gallerspänningen v± regleras stegvis från noll och
uppåt medelst olika antal galvaniska element. Den
mot olika värden på svarande anodströmmen
an-gives medelst ett diagram, varav fig. 1141 ger ett
typiskt exempel.
Fig. 1141 visar förhållandena vid ett rör
innehållande kvicksilverånga till så avpassat tryck, att
de från glödkatoden kommande elektronerna ha
utsikter att sammanstöta med flera gasmolekyler
under vägen från glödkatod till plåt. Man ser hurusom anodströmmen, d. v. s.
antalet per sekund till plåten framkommande elektroner, till en början växer i
anslutning till Richardsons lag (se sid. 1312 fig. 1106). Med växande värde på
ökas elektronernas hastighet och således även elektronernas energi. När spänningen
når den kritiska spänningen 4.9 volt, avtager antalet framsläppta elektroner plötsligt,
tydande på att de förlorat sin energi genom
sammanstötning med gasmolekylerna, så att de aldrig
orkat igenom skyddsspänningen v2. Vid
ytterligare stegring av spänningen ökas
framkomligheten väsentligt, men när spänningen nått
dubbla kritiska värdet, 9.8 volt, minskas
elektronernas framkomlighet återigen högst väsentligt.
Samma plötsliga ändring i framkomligheten sker
även vid trefaldiga kritiska spänningar o. s. v.
Eftersom elektronerna för varje genomlupet
spänningsvärde ha en fullt bestämd energi, kan
man alltså tolka diagrammet sålunda,
Franck-HertF lag:
Energiförbrukande
sammanstötningar mellan elektroner
och gasmolekyler kunna endast
ske därigenom, att elektronen
förlorar heltalsmultiplar av den fullt bestämda
energimängd, som svarar mot den för gasen karakteristiska
kritiska spänningen.
I förstone trodde Franck och Hertz, att den kritiska spänningen var detsamma som
den joniseringsspänning, som åtgår att helt rycka loss en elektron från atomen, men
dess språngvisa eller, som man med tanke på kvantteorien kan säga, dess kvantlika
karaktär pekade hän mot ett djupgående samband med Bohrs atommodell, varpå de
dock först senare blevo gjorda uppmärksamma. Man kan nämligen fråga sig, om icke
detta mot den kritiska spänningen svarande fullt bestämda energikvantum kunde
tänkas absorberas av gasatomen för att i dess inre flytta en elektron från en av dess
stabila banor till en annan med högre energi. Men i så fall kan man ur den kritiska
spänningens värde beräkna motsvarande våglängd i gasens spektrum. Vid spänningen
Fig. 1140. Frank-Hertz’s anordning för
bestämning av kritisk potential.
Fig. 1141. Schema över
elektronsammanstötningar vid kvicksilverånga. Efter Franck
och Hertz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
