Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Atomfysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRICITET OCH MATERIA. ATOMFYSIK.
1343
4.9 volt ha elektronerna en energi, som dividerad med Plancks verkningskvantum, ger
ett svängningstal motsvarande en våglängd om 2 537 • 10—8 cm. Denna ultraröda
linje var sedan gammalt studerad i dess egenskap av yttersta linje i det ultraröda
området vid kvicksilverångans spektrum. Man kunde därför vänta sig, att denna och
endast denna linje skulle komma till synes, ifall de undersökte spektret hos gasen,
medan denna utsattes för elektronbombardemang i Pranck och Hertz’ apparat. Detta
har också bekräftats; denna linje och ingen annan kommer till synes vid
spektral-analys, medan ett vanligt bågspektrum av
kvicksilverånga ger ett flertal andra linjer i närheten.
Sedermera ha de kunnat konstatera, att från denna
första elektronövergång måste flera liknande
kvantvisa språng äga rum innan jonisering inträder.
Men de kunde också vid heliumgasen realisera
energiabsorption genom elektronstötar av sådan
art, att energibeloppet icke gav upphov till någon
ljusstrålning utan en inre omvandling av atomen,
varvid de skapade ett nytt slags heliumatom,
par-helium, av mindre varaktighet än vanligt helium,
som i detta sammanhang kallas ortohelium. En
sådan möjlighet hade förutsetts av Bohr såsom
svarande mot olika inbördes lägen av de båda elektronbanorna inuti heliumatomen.
Senare forskningar med ytterligt förfinade metoder ha lett till fastställandet av
olika grundämnens kritiska spänningar, varigenom man fått en mycket klar bild av de
olika energinivåer, som motsvara atomelektronernas olika stationära tillstånd för
spektrets hela omfång, från det ultraröda området och till de hårdaste röntgenstrålar.
Fig. 1142. Heliumlinjer framkallade
genom bombardemang av gaspartiklarna
med elektroner a) 24.4 volts
elektronhastighet, t) 23.6 volts elektronhastighet.
Nyare atomteorier. Det har gått den Bohrska atommodellen såsom så många
andra spekulativa skapelser; en långt driven mätteknisk prövning har visat dess
otillräcklighet, då det gäller att komma till rätta med detaljerna, i detta fall spektra,
Zee-maneffekt, Starkeffekt, Compton- och Ramaneffekterna. Visserligen försökte Bohr och
sedermera i ännu större utsträckning A. Sommerfeld att genom att införa ellipsbanor
i stället för cirkulära elektronbanor och genom lämpliga kvantteoretiska föreskrifter
rörande energifördelningen på olika banor ersätta den klassiska mekaniken med en
kvantmekanik och därigenom få en bättre anslutning till mätinstrumentens finaste
uppdelning av spektrallinjerna. Genom dylika vidlyftiga detalj beräkningar av
elektronbanornas form och inbördes läge i atomen kommer man dock alltför långt in i rent
spekulativa konstruktioner, som aldrig av den experimentella forskningen kunna prövas.
Den tyske fysikern Werner Heisenberg framhöll 1925 faran av dylika
spekulativa utbyggnader och visade klart och övertygande, att den experimentella tekniken,
hur den än förfinas, alltid måste hejdas av den obestämdhet, som betingas av de
störningar, den instrumentella anordningen nödvändigt måste utöva på de fenomen, som
iakttagas. Heisenberg föreslog, att man därför skulle nöja sig med en rent matematisk
kvantmekanik under hänsynstagande till de obestämdhetsrelationer, som betinga
obser-vationsmö j ligheterna.
Elektronen kommer i Heisenbergs kvantmekanik att berövas en del av den fixa
bestämdhet, som den enligt äldre, av den newtonska mekaniken präglade åskådningar
haft. Den franske fysikern och nobelpristagaren prins Louis de Broglie tog ännu ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
