Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Bränslen, av Edvard Hubendick - Energien i människans tjänst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENERGIEN I MÄNNISKANS TJÄNST.
vintrarna i det kalla klimat där hon levde, den gav henne ljus under mörka nätter och
den ingav de vilda djuren, som omgåvo henne, en respekt för den till kroppskrafter och
naturliga vapen så illa utrustade varelsen, att de ej ens vågade komma i hennes närhet,
än mindre anfalla henne, då hon befann sig vid sidan av sin mäktiga bundsförvant.
Tack vare sina andliga gåvor, mod, iakttagelseförmåga och slutledningsförmåga,
hade människan överlistat den vilda naturen och infångat elden, därigenom förbättrande
sina livsbetingelser på ett sätt, som ställde henne utom tävlan för andra varelser.
Vad allt har icke elden medfört för människan; säg något område av våra dagars
materiella kultur, som ej är beroende av eldens användning. Den har även sedan
urminnes tider försett människan med tekniska problem, vilka måst lösas, problem,
vilkas lösning i sig alltid samtidigt inneburit nya, mera invecklade, mera svårlösta
problem. Ej blott eldens erövring ställde stora krav på människans tankekraft, dess
användning har utgjort en ständig övning för det tekniska tänkandet. Ja, elden har t. o. m.
givit upphov till kanske den största vetenskapliga upptäckt som hittills någonsin gjorts,
till den under det nittonde århundradet skapade vetenskapsgren vi benämna mekanisk
värmeteori, vilken fört sina verkningar till alla delar av mänskligt tänkande och blivit
all vetenskaps fasta grund och därför inverkat reformerande på åskådningssättet inom
de flesta vetenskapliga och tekniska områden.
Redan människans första bekantskap med elden, sedan hon övervunnit den djuriska
skräcken för densamma, ställde henne inför uppgiften att från den eldhärd, som av någon
tillfällighet uppstått i naturen, t. ex. genom blixten eller på annat sätt, isolera en del
och föra densamma till boplatsen samt där underhålla henne. Att överflytta elden från
en i naturen tillfälligtvis uppkommen eldhärd fordrade framför allt, sedan hon genom
iakttagelse lärt känna eldens natur, att äga mod att våga försöket. Iakttagelsen hade gjort
sannolikt, att då elden blott relativt sakta spred sig utefter t. ex. en torr gren, i vars ena
ända den fattat, den ej heller skulle »bita» grenens bärare förr än den kommit i närheten
av den plats, vid vilken bäraren fattat grenen.
Även sedan väl värmeenergien på sådant sätt erövrats och överflyttats till
boplatsen gällde det att underhålla elden. Snart gav erfarenheten vid handen vad som
bäst passade för att mata denna glupska bundsförvant, vilken »dog» om den ej erhöll
riklig tillförsel av näring. Men fick den blott vad den behövde, gav den värme, ljus och
skydd och tillät en god beredning av födan.
Men elden måste även kunna förflyttas. Vid flyttning från en boplats till en annan,
vid längre jaktfärder o. d. måste elden medföras. Detta kunde ej ske därigenom att en
hel härd medfördes, det blev för obekvämt, ej ens genom medförandet av enstaka
bränder kunde det ske, ty dessa slocknade snart nog. Här ställdes människan inför en
svårlöst teknisk uppgift, men hon fann snart att elden kunde leva med en helt- liten låga,
blott denna skyddades väl och försågs med nödig näring. Därför bereddes en helt liten
härd, på vilken en dylik eld underhölls, och denna härd insattes i en bur, vilken skyddande
omgav härden och medgav dess bekväma medförande på vandringar. Det finnes
ännu hos lågt stående folk dylika eldburar, utförda av tre å fyra hopbundna stänger så
att buren liknar en stav.
Men om elden dog? På ett fängslande sätt skildrar J. G. Rosney detta i »Kampen
om elden». » . . . Elden var död. Ända sedan hordens tillkomst hade de underhållit
den i två burar; fyra kvinnor och två krigare gåvo den näring natt och dag. Även under
de svåraste förhållanden erhöll den vad som behövdes för att hålla den vid liv; skyddad
för regn, stormar och översvämningar hade den överskridit floder och träsk utan att
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
