Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångpannor - Olika eldstäder och eldningsapparater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
ÅNGTEKNIKEN.
Fig. 283—284. Tysk trapprostkonstruktion.
måste först torkas och tändas innan förbränningen kan börja. Vid handeldad planrost
möter detta ingen svårighet, emedan bränslet där inkastas på den glödande fyren, som
då lätt antänder det nya bränslet. Vid trapprost åter måste torkningen och
antänd-ningen ske på annat sätt och utföras genom det s. k. tändvalvet (se figurerna 281—282),
som hålles glödande genom värmestrålning från det heta förbränningsrummet. När
bränslet kommit ned på ungefär halva rosthöjden är det inne i den starkaste
förbrän-ningszonen och står då i full fyr. De hetaste gaserna erhållas dock i rostens understa del.
Där anordnas vanligen ett
återföringsvalv, som tvingar
en del av dessa gaser tillbaka
över rosten för att genom
deras omblandning med de
andra gaserna åstadkomma
fullständig förbränning.
Figurerna 283—284 visa
en intressant tysk
trapprost-konstruktion, som användes
bl. a. i den stora
Golpa-ång-centralen, ej långt från
Berlin. Rosten, som
konstruerats av firman Keilmann &
Völcker i Bernburg, består
av två delar, en övre och en
nedre del, åtskilda av en
vertikalt skj utbar, genombruten
murvägg. Förvärmd
sekundärluft inledes genom en
särskild kanal, som utmynnar
bakom ovannämnda vägg. I
rostens övre del torkas och
avgasas det fuktiga bränslet,
under det att själva
förbränningen sker i den nedre
delen. Askan och de eventuellt
kvarvarande förkoksade
delarna av bränslet nedkomma
på den längst ned liggande
planrosten.
Plutorosten är en annan trapprostkonstruktion av stort värde. Den synes i princip
vara ganska gammal och av amerikanskt ursprung, men har i sin nyare form konstruerats
av den holländske ingenjören P. L. Meurs-Gerken och av denne införts i Österrike.
Senare har den kommit till en viss spridning i Tyskland och Holland och under senare
år genom doktor Ivar Svedbergs initiativ även i Sverige. Figur 285 visar densamma.
Ett antal trågformiga roststavar (1), var och en 150 mm bred och 2.5—3.5 m lång, ligga
upplagda bredvid varandra på en övre (2) och en undre (3) rostbalk och med c:a 30°
lutning. Antalet roststavar och dessas längd bestämma rostytans storlek. Varje
roststav täckes åt fyren till med ett antal plattor (4), vilka ligga trappformigt som vid en
van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
