Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning, av A. D. Widström - Elektroteknikens förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.
INLEDNING.
Av byråingenjör A. D. Widström.
Elektroteknikens förhistoria.
Det vetenskapliga forskningsarbete, som utgör grundvalen för elektrotekniken,
d. v. s. de elektriska och magnetiska krafternas användning i den praktiska nyttans
tjänst, tog sin början först under mitten av det 16:e århundradet. Om man undantager
kännedomen om kompassen, som kom till Europa från kineserna i det 12:e århundradet,
visste man före denna tid icke mycket mera om elektricitet och magnetism, än vad de
gamla grekerna (Thales från Miletus 600 f. K.) kände om bärnstenen och den magnetiska
järnmalmen.
Den förste, som gjorde självständiga undersökningar på området, var troligen
William Gilbert, livmedikus hos drottning Elisabeth av England. Gilbert omnämner en
hel del ämnen, som bliva elektriska genom gnidning, och visade således, att även andra
kroppar än bärnstenen kunna antaga elektriska egenskaper. I hans skrifter förekommer
även ordet elektricitet för första gången; namnet som bekant härlett från det grekiska
ordet elektron = bärnsten. I Tyskland sysselsatte sig Otto von Guericke med elektriska
experiment. I hans skrifter påträffar man den första beskrivningen av en
elektricitets-maskin. Denna bestod av en svavelkula, som kunde vridas runt för hand medelst en
vevinrättning. Svavelkulan ersattes under tidens lopp först med en glaskula och sedermera
med en skiva av glas. Med elektricitetsmaskinen och med den år 1745 uppfunna
Leyd-nerflaskan hade man fått medel att närmare studera den statiska elektriciteten. Man
kom även rätt tidigt underfund med, att elektricitetsmaskinens gnista och blixten voro
fenomen av samma natur. Som den första betydelsefulla vinsten av forskningarna på
området har man att anteckna uppfinningen av åskledaren eller rättare sagt dess
åter-uppfinnande genom Benjamin Franklin, 1752. Redan hinduerna och egypterna
använde nämligen denna nyttiga inrättning omkring 2 000 år före Franklins tid, men
den hade sedermera råkat i glömska. För övrigt saknades redan på detta tidiga
stadium (omkring år 1750) icke försök att draga nytta av de elektriska urladdningarna.
De kommo till användning både inom läkekonsten och för att befordra växtligheten,
och man ansåg sig i båda dessa avseenden hava nått gynnsamma resultat.
Till rang av verklig vetenskap höjdes elektrostatiken emellertid först av Charles
Augustine Coulomb, som angav lagarna för de krafter, som verka mellan tvenne
elek-tricitetsmängder samt för elektricitetens fördelning över en elektriskt laddad kropps
yta. Med hans arbeten (publicerade åren 1785—1789) kan det första utvecklingsskedet
av forskningen på det elektriska området sägas vara avslutat.
Det är rätt egendomligt, att så omedelbart efter det Coulombs arbeten klargjort
allt väsentligt angående friktionselektriciteten ett nytt, vidsträckt område skulle öppnas
1—220535. Uppfinningarnas bok. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
