Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning, av A. D. Widström - Elektromagnetisk induktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIRVELSTRÖMMAR. SJÄLVIND UKTION.
15
namn, nämligen virvelströmmar. Det ligger i sakens natur, att de ej äro lätt
tillgängliga för direkt uppmätning, men deras närvaro gör sig ofta märkbar på annat sätt.
Ett exempel på sådana virvelströmmars uppkomst erbjuder Aragos skiva, som
redan förut omnämnts. Denna anordning består av en cirkelrund kopparskiva med
vertikal axel och som medelst en vevinrättning kan bringas i snabb rotation omkring
denna axel. Mitt över skivan är en magnetnål upphängd. Mellan kopparskivan och
magnetnålen är en glasskiva, som skyddar magnetnålen mot inverkan av de luftströmmar,
som uppkomma vid skivans rotation. Om nu skivan hastigt vrides omkring, kommer
även magnetnålen i rörelse och roterar först långsamt och sedan allt hastigare i samma
riktning som kopparskivan. Faraday var den förste, som kunde ge förklaringen till
detta. Magnetnålens kraftlinjer inducera virvelströmmar i den roterande skivan enligt
de bekanta induktionslagarna. Mellan de delar av strömbanorna, som närma sig en
magnetpol, och magnetpolen själv uppträder repulsion och tvärt om attraktion mellan
magnetpolerna och de delar av strömkretsarna, som avlägsna sig från desamma.
Magnetnålen söker således hejda rotationen hos skivan, men då den såsom varande
lätt-rörlig naturligtvis ej kan göra detta, tages den själv med i rörelsen.
Om magneten är fast, blir dess bromsande verkan på skivan mera märkbar.
Sådana virvelströmsbromsar, bestående av en stark permanent hästskomagnet, mellan
vars poler en aluminium- eller kopparskiva roterar, ha en mycket stor användning
t. ex. vid elektriska energimätare (kilowatt- och ampèietimmätare).
Självinduktion. Vi ha hittills talat om elektromagnetisk induktion i allmänhet.
Det finnes emellertid ett speciellt slag av induktion, som bör särskilt omnämnas,
nämligen självinduktion, som uppträder vid alla strömändringar. Vi ha förut sett, att varje
strömförande ledare omges av ett magnetiskt fält, vars storlek i varje ögonblick beror
av strömmens storlek och således förändras, när strömmen ändras. Om det magnetiska
fältet framgår uteslutande i luft eller annat icke ferromagnetiskt material, råder direkt
proportionalitet mellan ström och fält; i motsatt fall är visserligen fältet icke direkt
proportionellt mot strömmen på grund av de ferromagnetiska ämnenas variabla
per-meabilitet, men såväl i det förra som i det senare fallet åtföljes varje ändring i strömmen
av en ändring hos det fält, som omger strömkretsen. Enligt induktionslagen alstras
härigenom i strömkretsen en spänning, som är proportionell mot ändringen pr sekund
i det antal kraftlinjer, som ledningen innesluter. På grund av att denna spänning
induceras genom de kraftlinjer, som strömmen själv givit upphov till, säges spänningen hava
uppkommit genom självinduktion. Enligt Lenz" lag måste den självinducerade
spänningen vara riktad så, att den motsätter sig ändringen av strömmen. Om man
inkopplar strömmen till en solenoid, söker självinduktionen fördröja strömmens tillväxt,
och strömmen kan således icke genast i samma ögonblick, som inkopplingen sker, uppnå
sitt fulla värde, d. v. s. den strömstyrka, som enligt Ohms lag beräknas ur polspänningen
och solenoidens motstånd. På liknande sätt förhåller det sig vid strömmens
frånkopp-ling. Självinduktionen försöker även nu förhindra strömändringen. Om ledningen
avbry tes och självinduktionen är tillräckligt stor, fortsätter strömmen i form av en gnista
eller en ljusbåge mellan kontakterna, tills det magnetiska fältets energi hunnit urladda
sig. Då självinduktionsspänningen bl. a. beror på den hastighet, med vilken kraftlinjerna
försvinna, kan man vid brytning av en strömkrets, t. ex. till en elektromagnet, erhålla
spänningar, som äro många gånger större än den spänning, som användes för strömmens
framdrivande i elektromagnetens lindningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
