Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning, av A. D. Widström - Växelströmmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄLVINDUKTIONENS INVERKAN. 19
= ^2 = 1.414. D. v. s. om en ström har ett effektivvärde av 10 amp., är dess
maximivärde = 14.14 amp.
Alla mätinstrument för växelström mäta effektivvärden av ström och spänning,
och när man talar om växelström och spänning avses alltid resp, effektivvärden, om ej
annat särskilt framhålles.
Vi ha således kommit till följande resultat: För växelströmkretsar, som innehålla
ohmskt motstånd, är den Jouleska värmeeffekten = P xR watt. {I betyder strömmens
effektivvärde.) För växelströmkretsar, som innehålla endast ohmskt motstånd, gäller
även Ohms lag:
alltså E = I ■ R, v&t&n följer att
effekten — I • I • R = I • E watt {I och E betyda enligt ovan strömmens resp, spänningens
effektivvärden).
I växelströmkretsar, som endast innehålla ohmskt motstånd, och där således ström
och spänning ligga i fas med varandra, gälla alltså samma lagar som för
likströmskretsar, om man räknar med strömmarnas och spänningarnas effektivvärden. (I dessa
strömkretsar gäller naturligtvis Ohms lag även för respektive ögonblicksvärden.)
Sjiilvinduktionens inverkan. Vi ha förut omnämnt, att varje strömförande ledare
omges av ett fält, och att detta i varje ögonblick är proportionellt mot strömstyrkan,
om det magnetiska fältet framgår uteslutande i luft. Om därför i fig. 10 sinuskurvan
abc föreställer en växelströms variationer, kan samma kurva ev. i en annan skala
under nyss nämnda förutsättning även representera fältkurvan, d. v. s. variationerna
av det magnetfält, som alstras av strömmen. Den av detta fält inducerade
självinduk-tionsspänningen är, som vi veta, i varje ögonblick proportionell mot fältets
ändrings-hastighet. Som mått på ändringshastigheten kan fältkurvans lutning tydligen
tjänstgöra. Kurvan förlöper horisontellt i den punkt fältet har sitt maximum, d. v. s. här är
lutningen och således även självinduktionsspänningen noll. Lutningen och
självinduk-tionsspänningen är däremot störst, när fältkurvan passerar genom noll. Nu är det en
matematisk egenskap hos en sinuskurva, att dess »lutning», d. v. s. i detta fall fältets
ändringshastighet, självt ändras enligt en sinuskurva, och vi finna således, att
självinduktionsspänningen varierar efter en sinusvåg, som har sitt maximum, när fältet och
strömmen äro noll, och har sitt nollvärde, när fältet och strömmen ha sitt maximum,
d. v. s. som är fasförskjuten 90 eller 1 4-period i förhållande till strömmen.
Fas-förskjutningens riktning bestämmes lätt enligt LenzJ lag. Om vi betrakta punkten a på
strömkurvan, finna vi, att strömmen från denna tidpunkt tilltager uppåt, d. v. s. i positiv
riktning; självinduktionsspänningen måste då motsätta sig denna tillväxt och har således
ett negativt värde. Självinduktionsspänningens kurva får därför det läge, som visas
i fig. 10 av den prickade linjen. Den uppnår således sitt positiva maximum 1 4-period
senare än strömkurvan. Om vi nu antaga, att strömkretsen icke skulle ha något ohmskt
motstånd, skulle tydligen för att driva fram strömmen behövas en polspänning (en
»påtryckt» spänning), som i varje ögonblick vore lika stor som och riktad åt motsatt
håll mot självinduktionsspänningen. I fig. 10, som gäller för en strömkrets med endast
självinduktion, skulle således kurvan def representera den påtryckta spänningen, kurvan
abc strömmen och den prickade kurvan självinduktionsspänningen. Av fig. ser man,
att i detta fall strömmen är förskjuten 1/4-period efter polspänningen eller, som
man även säger, har 90° positiv fasförskjutning i förhållande till polspänningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
