Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning, av A. D. Widström - Växelströmmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄLVINDUKTIONENS INVERKAN.
21
fasförskjuten 90° efter spänningen skulle ligga 90° före densamma. Om således en
generator arbetar på en växelströmkrets, där ström och spänning äro förskjutna 90° i
förhållande till varandra, arbetar maskinen under en kvartsperiod som generator, men
mottager under nästa kvartsperiod lika mycket energi som motor, så att den
medeleffekt maskinen lämnar blir lika med noll. En växelström, som är 90° fasförskjuten i
förhållande till spänningen, kallas med anledning av att den ej förbrukar någon effekt
för »wattlös ström».
En mekanisk analogi till en växelströmkrets med 90° fasförskjutning erbjuder en
pendel, som svänger utan friktion under tyngdkraftens inflytande. När pendeln
befinner sig i ett av sina ytterlägen, t. ex. längst till vänster, är dess hastighet i detta
ögonblick noll, men under tyngdkraftens inverkan sätter den sig i gång åt höger. Under
vägen från vänstra ytterläget till mittelläget är kraften riktad åt samma håll som rörelsen,
och pendeln upptager energi. När mittelläget passerats, fortsätter pendeln åt höger,
men nu i motsatt riktning mot tyngdkraften, och pendelkulan avgiver nu den energi, den
förut upptagit. Totalsumman av det arbete, som uträttats under en hel svängning, är
därför lika med noll. Den mekaniska effekten i varje ögonblick är lika med produkten
av den verksamma kraften i rörelsens riktning och hastigheten (motsv. resp, spänning
och ström). När kraften är maximum (i ytterlägena), är hastigheten = 0, och när
hastigheten är störst (i mittelläget), är kraften i rörelsens riktning = 0. Hastighet och
kraft äro således 90° fasförskjutna i förhållande till varandra, liksom ström och spänning
i växelströmkretsen. Vid pendelns svängning nedåt användes tyngdkraftens arbete
för att ge pendeln dess hastighet och magasineras således i pendelns massa såsom
rörelseenergi; denna rörelseenergi användes sedan att mot tyngdkraften svänga pendeln
uppåt. På liknande sätt magasineras i strömkretsen den tillförda energien under en
kvartsperiod i det magnetiska fältet, för att sedan genom induktion alstra ström och
spänning, som ge tillbaka den magasinerade energien under den följande kvartsperioden.
I verkligheten förekomma emellertid icke växelströmkretsar av den enkla
beskaffenhet som ovan antagits. Ohmskt motstånd och självinduktion uppträda nämligen
alltid samtidigt, ehuru än ledningsmotståndets och än självinduktionens verkan kan
vara den övervägande.
Om man vill undersöka, huru stor spänning som behöves för att skicka en viss
växelström genom en ogrenad strömkrets, som har både ohmskt och induktivt motstånd,
kan man för detta ändamål tänka sig strömkretsen uppdelad i två delar, den ena
innehållande ett uteslutande ohmskt och den andra ett uteslutande induktivt motstånd.
Den erforderliga polspänningen skall då i varje ögonblick vara lika med summan av
det ohmska och det induktiva spänningsfallet i strömkretsen. Om vi antaga, att
strömstyrkans maximivärde är = Imax och varierar efter kurvan abc, fig. 11, så är den
maximi-spänning, som råder mellan ändpunkterna av det ohmska motståndet, = Imax • R,
om R är det ohmska motståndet; denna spänning varierar enligt sinuskurvan ade,
som ligger i fas med strömkurvan abc. På samma sätt förhåller sig spänningen,
som verkar på det induktiva motståndet, X; dess maximivärde är Imax ■ X; men denna
spänning måste variera efter en sinuskurva, som ligger fasförskjuten 90° framför
strömkurvan, och representeras således av kurvan fgh. Maximivärdet av polspänningen
över hela motståndet är alltså icke summan av Imax • R och Imax • X, utan erhålles ur
sinuskurvan fak, som uppstår, om man adderar ögonblicksvärdena för de två
spännings-kurvorna ade och fgh. Om två sinuskurvor, som äro förskjutna 90° i förhållande till
varandra, sammansättas till en enda genom att samtidiga ögonblicksvärden adderas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
